En kväll nu i våras berättade mamma historien om när morfar dog. Han dog när jag var ganska liten så jag hade aldrig hört henne berätta om det förut.

 

Morfar hade blivit sjuk så mormor var nere i Uppsala hos honom där han låg på sjukhuset. Pappa, mamma, jag och Per var i stugan i uppe i Rättvik och bodde där. På morgonen när mamma gick ut på verandan låg det 2 livlösa duvor på bordet. Hon ropade på pappa att han skulle komma dit och ta bort dem och han kom ut genom dörren. När han lyfte en av dem kände han hur det lilla fågelhjärtat dunkade inne i kroppen och helt plötsligt flaxade duvan till och flög upp mot skyn. Duvan levde. Tyvärr var det bara en av dem som hade klarat sig så pappa la ut den andra i skogen.

Senare den dagen ringde de från Uppsala och sa att det nog var bra om hon kom ner nu, det var nog inte så långt kvar…

Mamma åkte ner dit, och hon fick sitta tillsammans med sin pappa då han dog.

 

Mamma berättade i efterhand att hon ångrade att det inte begravde den döda duvan ordentligt. Hon såg det som en symbol.

Jag tror verkligen att det var ett tecken att duvorna låg där på morgonen. Innerst inne vill jag tro at det symboliserar vad som händer efter döden. Att den ena duvan fortsätter leva och flyger upp mot skyn önskar jag är ett tecken på att det finns något mer som väntar. Att allt inte är slut. Och den döda kroppen (den döda duvan) blir kvar på jorden som ett minne medan den andra delen flyger iväg. Upp, mot något okänt. Kanske finns det en himmel dit man kommer, jag vill i alla fall tro att själen hamnar på ett bra ställe.

 

När jag dör vill jag kunna göra som duvan flyga, upp, bort och mot en himmel där jag hoppas att jag är välkommen.

 


En kväll nu i våras berättade mamma historien om när morfar dog. Han dog när jag var ganska liten så jag hade aldrig hört henne berätta om det förut.

 

Morfar hade blivit sjuk så mormor var nere i Uppsala hos honom där han låg på sjukhuset. Pappa, mamma, jag och Per var i stugan i uppe i Rättvik och bodde där. På morgonen när mamma gick ut på verandan låg det 2 livlösa duvor på bordet. Hon ropade på pappa att han skulle komma dit och ta bort dem och han kom ut genom dörren. När han lyfte en av dem kände han hur det lilla fågelhjärtat dunkade inne i kroppen och helt plötsligt flaxade duvan till och flög upp mot skyn. Duvan levde. Tyvärr var det bara en av dem som hade klarat sig så pappa la ut den andra i skogen.

Senare den dagen ringde de från Uppsala och sa att det nog var bra om hon kom ner nu, det var nog inte så långt kvar…

Mamma åkte ner dit, och hon fick sitta tillsammans med sin pappa då han dog.

 

Mamma berättade i efterhand att hon ångrade att det inte begravde den döda duvan ordentligt. Hon såg det som en symbol.

Jag tror verkligen att det var ett tecken att duvorna låg där på morgonen. Innerst inne vill jag tro at det symboliserar vad som händer efter döden. Att den ena duvan fortsätter leva och flyger upp mot skyn önskar jag är ett tecken på att det finns något mer som väntar. Att allt inte är slut. Och den döda kroppen (den döda duvan) blir kvar på jorden som ett minne medan den andra delen flyger iväg. Upp, mot något okänt. Kanske finns det en himmel dit man kommer, jag vill i alla fall tro att själen hamnar på ett bra ställe.

 

När jag dör vill jag kunna göra som duvan flyga, upp, bort och mot en himmel där jag hoppas att jag är välkommen.