På köksbordet låg ett litet blått kuvert. Det var adresserat till alla i familjen
och eftersom ingen öppnat det än tog jag mig friheten att själv göra det.
När jag tog upp kortet ur brevet möttes jag av det bekanta ansiktet.
Tårarna började rinna ner för ansiktet och jag var tvungen att anstränga
mig ordentligt för att inte blöta ner kuvertet. Det var ett tackkort från
Bengts fru som tackade för all vår hjälp och stöttning vid och innan
minnesstunden…








 

 

 

 

 

 







Nu känns det verkligen, jag känner att han är död.
Han kommer aldrig mer visa mig de modellbåtar han har byggt,
aldrig mer kommer jag kunna se på honom och tänka hur bra
han och Barbro verkligen passar ihop.
Han är inte levande, han är borta, han är död…




Det känns så fel när jag går runt och är ledsen för att han inte finn längre
men jag kan inte hjälpa det. Bengt var ju min brors svärfar men det känns
som att han lika gärna kunde ha varit min morfar. Att tänka mig in i
Lenas situation känns helt overkligt. Att förlora sin pappa, någon man är
uppvuxen med och älskar. Det måste vara bland det värsta som finns…

 

Bengt blev inte många år äldre än vad pappa är nu och det gör mig orolig.
Jag vill inte att pappa ska dö ifrån mig. Jag vill att mina barn ska få en
underbar morfar som de kan leka med, som vi kan åka och hälsa på och
som älskar sina barnbarn lika mycket som han har älskat mig.

Det är faktiskt sällan jag säger det men jag är nog rädd.
Rädd för att min pappa ska försvinna, rädd för att bli lämnad
kvar och rädd för att livet inte alltid blir som man tänkt sig…

 

 

På köksbordet låg ett litet blått kuvert. Det var adresserat till alla i familjen
och eftersom ingen öppnat det än tog jag mig friheten att själv göra det.
När jag tog upp kortet ur brevet möttes jag av det bekanta ansiktet.
Tårarna började rinna ner för ansiktet och jag var tvungen att anstränga
mig ordentligt för att inte blöta ner kuvertet. Det var ett tackkort från
Bengts fru som tackade för all vår hjälp och stöttning vid och innan
minnesstunden…








 

 

 

 

 

 







Nu känns det verkligen, jag känner att han är död.
Han kommer aldrig mer visa mig de modellbåtar han har byggt,
aldrig mer kommer jag kunna se på honom och tänka hur bra
han och Barbro verkligen passar ihop.
Han är inte levande, han är borta, han är död…




Det känns så fel när jag går runt och är ledsen för att han inte finn längre
men jag kan inte hjälpa det. Bengt var ju min brors svärfar men det känns
som att han lika gärna kunde ha varit min morfar. Att tänka mig in i
Lenas situation känns helt overkligt. Att förlora sin pappa, någon man är
uppvuxen med och älskar. Det måste vara bland det värsta som finns…

 

Bengt blev inte många år äldre än vad pappa är nu och det gör mig orolig.
Jag vill inte att pappa ska dö ifrån mig. Jag vill att mina barn ska få en
underbar morfar som de kan leka med, som vi kan åka och hälsa på och
som älskar sina barnbarn lika mycket som han har älskat mig.

Det är faktiskt sällan jag säger det men jag är nog rädd.
Rädd för att min pappa ska försvinna, rädd för att bli lämnad
kvar och rädd för att livet inte alltid blir som man tänkt sig…