Skolan dödar motivationen

Försiktigt och sakta försvinner glöden och styrkan

de tar elevernas drivkraft

låser in den i små trånga boxar,

som de sedan tror de kan dela ut den mängd de vill

Men efter att den varit inspärrad,

har den förlorat sin verkan

Släkt det sisa

 

När, eller Om de inser vad de faktiskt gjort

sopas problemen under mattan

Ansikten som ser frågande och förnekande ut,

men bakom fasaden är det svart

De har gjort detta så länge att skulden inte finns kvar

Är inte längre medvetna om konsekvenserna av handlingar

för det som betyder är resultaten

 

Men ingen inser att de tar bort vår egen vilja,

saker som gör oss speciella

Det som tar lång tid att återuppbygga

Vi måste,

för man klarar inte pressen länge till,

Också för att vi inte klarar av oss själva annars

 

Bygget hinner aldrig bli färdigt

endast en skör, tillfällig hinna

Innan tusen vassa papper skär igenom,

uppgifter att utföra innan solen gått ner

Trycker oss längre ner,

bit för bit

Tills det enda som återstår är en krampande hand

med oklippta naglar

För egen tid existerar inte längre

den drunknade i alla måsten och krav,

spolades bort med alla förhoppningar och drömmar

 

Målet är tre stora bokstäver på ett papper

når vi dit tror de att allt är bra

De säger att det inte kan bli bättre

men vårt offrande,

allt det andra som fick lida

För tre ynka bokstävers skull

kommer i slutändan inte vara värt det

Skolan dödar motivationen

Försiktigt och sakta försvinner glöden och styrkan

de tar elevernas drivkraft

låser in den i små trånga boxar,

som de sedan tror de kan dela ut den mängd de vill

Men efter att den varit inspärrad,

har den förlorat sin verkan

Släkt det sisa

 

När, eller Om de inser vad de faktiskt gjort

sopas problemen under mattan

Ansikten som ser frågande och förnekande ut,

men bakom fasaden är det svart

De har gjort detta så länge att skulden inte finns kvar

Är inte längre medvetna om konsekvenserna av handlingar

för det som betyder är resultaten

 

Men ingen inser att de tar bort vår egen vilja,

saker som gör oss speciella

Det som tar lång tid att återuppbygga

Vi måste,

för man klarar inte pressen länge till,

Också för att vi inte klarar av oss själva annars

 

Bygget hinner aldrig bli färdigt

endast en skör, tillfällig hinna

Innan tusen vassa papper skär igenom,

uppgifter att utföra innan solen gått ner

Trycker oss längre ner,

bit för bit

Tills det enda som återstår är en krampande hand

med oklippta naglar

För egen tid existerar inte längre

den drunknade i alla måsten och krav,

spolades bort med alla förhoppningar och drömmar

 

Målet är tre stora bokstäver på ett papper

når vi dit tror de att allt är bra

De säger att det inte kan bli bättre

men vårt offrande,

allt det andra som fick lida

För tre ynka bokstävers skull

kommer i slutändan inte vara värt det

Om man frågar 118 800 "Vem är Maria Emilsson?" får man detta svar:
"Maria har ett leende som kan smälta is. Inte bara är hon vacker som en gryning i norska fjällen, hennes IQ är nästan lika högt som hennes nordiska kindben. Faktum är att många tycker att hon göra sig bra som Fröken Sverige-kandidat, då hennes unika konmbination av uppriktig intelligens och bländande, men samtidigt skör, skönhet skulle vara precis vad den tävligen behöver. Vi på 118 800 säger: Varför inte?
MVH 118 800"


Yeah right!


Om man frågar 118 800 "Vem är Maria Emilsson?" får man detta svar:
"Maria har ett leende som kan smälta is. Inte bara är hon vacker som en gryning i norska fjällen, hennes IQ är nästan lika högt som hennes nordiska kindben. Faktum är att många tycker att hon göra sig bra som Fröken Sverige-kandidat, då hennes unika konmbination av uppriktig intelligens och bländande, men samtidigt skör, skönhet skulle vara precis vad den tävligen behöver. Vi på 118 800 säger: Varför inte?
MVH 118 800"


Yeah right!


11 Jan

20:29



27 Jan 19:00, P&L café, Borlänge

Såg detta när jag kikade in på bede.se idag! Jag vill verkligen verkligen kunna gå och hoppas att det inte krockar med kalendern.

No Time For Us har skrålat i högtalarna hela kvällen och jag ser ut som en äkta panda med mascara ränder under ögonen. Det är sjukt hur en låt kan betyda så mycket. Den passa så sjukt mycket in på livet just nu och jag kan inte sluta grina. Inte för att det är speciellt sorgligt, det är bara så fint och berörande. BD lever i mig och kommer göra det troligtvis föralltid. Små silverfärgade stjärnor som sitter fastklistrade med superlim på mitt hjärta.



27 Jan 19:00, P&L café, Borlänge

Såg detta när jag kikade in på bede.se idag! Jag vill verkligen verkligen kunna gå och hoppas att det inte krockar med kalendern.

No Time For Us har skrålat i högtalarna hela kvällen och jag ser ut som en äkta panda med mascara ränder under ögonen. Det är sjukt hur en låt kan betyda så mycket. Den passa så sjukt mycket in på livet just nu och jag kan inte sluta grina. Inte för att det är speciellt sorgligt, det är bara så fint och berörande. BD lever i mig och kommer göra det troligtvis föralltid. Små silverfärgade stjärnor som sitter fastklistrade med superlim på mitt hjärta.
Kommentera

08 Jan

15:40


Kommentera

06 Jan

01:19


Huset fullt i fulla föräldrar, både mina och andras.
Det är som vanligt när det kommer gäster. Personerna som kommer hit är bland de mest underbara och snällaste som finns men när alla dricker blir det bara dummt. Fel, fel, fel.. Ingen av dem har problem men det blir ändå alltid något. Förrut var det nästan "tradition" att de vid finare tillställningar alltid framåt småtimmarna krossade något kristallglas. Aldrig med mening förståss men det är en sådan sak som jag alltid kommer minnas. Det klirrande ljudet från glaset som krossades på nedervåningen. Mammas röst som säger att det inte är någon fara om det är någon av gästerna, men är det pappa som råkat ha sönder det så hörs genast tunga suckar. Alltid samma visa. Det värsta är att alla kan vakna på morgonen och tro att allt kan vara som vanligt. De kan inte förstå hur det påverkade mig och min bror. Kanske inte mig lika mycket längre nu när jag blivit äldre, men fortfarande är det helt annorlunda än när jag är ute med mina kompisar. Att jag är nykterist kanske gör mig mer känslig för sådanahär saker än andra, men innert inne tror jag inte att jag är ensam. Det är lite som att man tappar lite mer förtroende för deras sätt att dricka efter varje gång. Respekten för dem som personer finns där, men det blir svårare och svårare att kunna lita på deras omdömme. Jäkla alkohol asså.. Den förstör så mycket fint. Folk får säga att det tycker det är gott och så vidare men jag fattar ändå inte riktigt. Det är som att det som aldrig haft sex inte förstår hur det är, att den som int blivit misshandlad förstår hur det är o.s.v. Men jag tycker fortfarande det är okej att välja det. För jag kan ju inte begära att någon ska respektera mig för att jag är nykterist om jag inte kan resperktera dem för att de inte är det.

Men jag får fortsätta som tidiare. Gömma huvudet under kudden och försöka somna. Ibland kan man känna att föräldrar borde veta bättre för att kunna vara bra förebilder för sina barn. Nu är ju både jag och min bror som vi är. Men om vi nu inte varit det, hur hade då våra föräldrars drickande påverkat oss? värt att fundera över...


Huset fullt i fulla föräldrar, både mina och andras.
Det är som vanligt när det kommer gäster. Personerna som kommer hit är bland de mest underbara och snällaste som finns men när alla dricker blir det bara dummt. Fel, fel, fel.. Ingen av dem har problem men det blir ändå alltid något. Förrut var det nästan "tradition" att de vid finare tillställningar alltid framåt småtimmarna krossade något kristallglas. Aldrig med mening förståss men det är en sådan sak som jag alltid kommer minnas. Det klirrande ljudet från glaset som krossades på nedervåningen. Mammas röst som säger att det inte är någon fara om det är någon av gästerna, men är det pappa som råkat ha sönder det så hörs genast tunga suckar. Alltid samma visa. Det värsta är att alla kan vakna på morgonen och tro att allt kan vara som vanligt. De kan inte förstå hur det påverkade mig och min bror. Kanske inte mig lika mycket längre nu när jag blivit äldre, men fortfarande är det helt annorlunda än när jag är ute med mina kompisar. Att jag är nykterist kanske gör mig mer känslig för sådanahär saker än andra, men innert inne tror jag inte att jag är ensam. Det är lite som att man tappar lite mer förtroende för deras sätt att dricka efter varje gång. Respekten för dem som personer finns där, men det blir svårare och svårare att kunna lita på deras omdömme. Jäkla alkohol asså.. Den förstör så mycket fint. Folk får säga att det tycker det är gott och så vidare men jag fattar ändå inte riktigt. Det är som att det som aldrig haft sex inte förstår hur det är, att den som int blivit misshandlad förstår hur det är o.s.v. Men jag tycker fortfarande det är okej att välja det. För jag kan ju inte begära att någon ska respektera mig för att jag är nykterist om jag inte kan resperktera dem för att de inte är det.

Men jag får fortsätta som tidiare. Gömma huvudet under kudden och försöka somna. Ibland kan man känna att föräldrar borde veta bättre för att kunna vara bra förebilder för sina barn. Nu är ju både jag och min bror som vi är. Men om vi nu inte varit det, hur hade då våra föräldrars drickande påverkat oss? värt att fundera över...
Kommentera

03 Jan

22:57

Min själ speglar sig i dina ögon.

Det är så svårt att inte se allt det uppenbara. Att det nog är du och jag som hör ihop. Lite kantstötta men ändå vackra.

 

Och jag vill att du ska veta, hur jag uppskattar dig. Det du gör, den du är. För även om det går lång mellan stunderna. När vi väl träffas känns det som om vi sågs igår.

 

Vänskapen är stark, men det finns även något annat. Men hur ska jag förklara? Förklara utan att förstöra.

 

Det finns också en annan. Vi känner honom båda. Han vill ha mig, jag vill ha dig och du vill ha... Ja, vad är det egentligen du vill...?

 

Ovissheten gör mig vissa stunder alldeles galen och bland även osäker på mina egna känslor. De som jag sedan länge gömt inom mig, längs in i hjärtats högra kammare. Dit jag hoppas att du en dag ska hitta.

Min själ speglar sig i dina ögon.

Det är så svårt att inte se allt det uppenbara. Att det nog är du och jag som hör ihop. Lite kantstötta men ändå vackra.

 

Och jag vill att du ska veta, hur jag uppskattar dig. Det du gör, den du är. För även om det går lång mellan stunderna. När vi väl träffas känns det som om vi sågs igår.

 

Vänskapen är stark, men det finns även något annat. Men hur ska jag förklara? Förklara utan att förstöra.

 

Det finns också en annan. Vi känner honom båda. Han vill ha mig, jag vill ha dig och du vill ha... Ja, vad är det egentligen du vill...?

 

Ovissheten gör mig vissa stunder alldeles galen och bland även osäker på mina egna känslor. De som jag sedan länge gömt inom mig, längs in i hjärtats högra kammare. Dit jag hoppas att du en dag ska hitta.

Kommentera