Jag lovar att berätta, men den värsta ångesten måste få lägga sig först..
 
Jag lovar att berätta, men den värsta ångesten måste få lägga sig först..

10 Apr

10:20
Åh vad jag spånar! Sitter och pillar med design till fina Fridas blogg, har lite svårt att veta vad jag ska göra av all inspiration när jag egentligen inte kan så mycket. vet vad jag vill ha gjort men problemet ligger i att jag inte har en aning om hur jag ska gå till väga för att få det så ;) Alltid en konstant problem när det kommer till mitt bloggdesignande! Men men, man lär sig faktiskt för varje gång och man märker ganska tydligt att allt det jag höll på med i början känns ganska rutin nu. Vi får se  här framöver hur det går!
Åh vad jag spånar! Sitter och pillar med design till fina Fridas blogg, har lite svårt att veta vad jag ska göra av all inspiration när jag egentligen inte kan så mycket. vet vad jag vill ha gjort men problemet ligger i att jag inte har en aning om hur jag ska gå till väga för att få det så ;) Alltid en konstant problem när det kommer till mitt bloggdesignande! Men men, man lär sig faktiskt för varje gång och man märker ganska tydligt att allt det jag höll på med i början känns ganska rutin nu. Vi får se  här framöver hur det går!
Kommentera

08 Apr

20:29
Så finns det de gånger man bara vill strypa vissa människors idiotiska handlingar. Vem får för sig att ens starta en sådan tråd? Att förlöjliga en 13:årig flicka som inte orkade fortsälla leva sitt liv på grund av nätmobbing... Vem får för sig att sådant är okej? Samma sak hittade jag när jag googlade lite och fick upp videos på youtube till minne av henne och där var komentarsfälten fyllda med vidriga glåpord om både henne och hennes familj. Vem kan vilja göra så?
 
Jag blir så arg så att tårarna inte kan hejdas. För att det ser ut som det gör, för hur gärna jag än önskar så speglar detta ändå någonstans bilden av mobbing. En bild där det visar så tydligt att mobbing är något vi blundar för, något som är okej att skämta om eftersom vi hela tiden distanserar oss och aldrig vågar komma nära. I skolan vänder lärare sig om, andra barn går undan eller är tysta. Ingen vill kännas vi mobbing, så länge inget händer mig själv behöver jag inte göra något. Alla får ta ansvar för sig själva. Och när det gäller nätmobbningen är det som att den inte existerar. Eftersom inget händer i "verkligheten" verkar folk tro det är mindre allvarligt. Som om all nätmobbing bodde på en planet långt långt borta och endast gick att se med kikare. Och eftersom det inte är något vi direkt kan ta på så blir det obefintligt. Men vad händer? Nej det är problemet, ingen vågar se och därför blir det ingen skillnad.
 
Om alla människor i denna jävla värld någon gång ville öppna ögonen och se vad som finns mitt framför dem skulle kanske inte fler fina underbara människors liv behöva gå till spillo...

Så finns det de gånger man bara vill strypa vissa människors idiotiska handlingar. Vem får för sig att ens starta en sådan tråd? Att förlöjliga en 13:årig flicka som inte orkade fortsälla leva sitt liv på grund av nätmobbing... Vem får för sig att sådant är okej? Samma sak hittade jag när jag googlade lite och fick upp videos på youtube till minne av henne och där var komentarsfälten fyllda med vidriga glåpord om både henne och hennes familj. Vem kan vilja göra så?
 
Jag blir så arg så att tårarna inte kan hejdas. För att det ser ut som det gör, för hur gärna jag än önskar så speglar detta ändå någonstans bilden av mobbing. En bild där det visar så tydligt att mobbing är något vi blundar för, något som är okej att skämta om eftersom vi hela tiden distanserar oss och aldrig vågar komma nära. I skolan vänder lärare sig om, andra barn går undan eller är tysta. Ingen vill kännas vi mobbing, så länge inget händer mig själv behöver jag inte göra något. Alla får ta ansvar för sig själva. Och när det gäller nätmobbningen är det som att den inte existerar. Eftersom inget händer i "verkligheten" verkar folk tro det är mindre allvarligt. Som om all nätmobbing bodde på en planet långt långt borta och endast gick att se med kikare. Och eftersom det inte är något vi direkt kan ta på så blir det obefintligt. Men vad händer? Nej det är problemet, ingen vågar se och därför blir det ingen skillnad.
 
Om alla människor i denna jävla värld någon gång ville öppna ögonen och se vad som finns mitt framför dem skulle kanske inte fler fina underbara människors liv behöva gå till spillo...

Kommentera

05 Apr

23:18

 
Imorgon är det dags! Högskoleprovet... Vilket jäkla ord, det stinker ju ångest från långt håll, nej usch. Men ändå känns det ganska bra att dagen är här nu i alla fall. Så kan det få vara över sen. Mestadels gör jag det för att testa, det är ju liksom första gången och jag har knappt pejl på vad provet innebär över huvud taget. I värsta fall kan jag ju få 0,0 poäng och det är inget jag kommer dö av just nu.
 
Mest nervös är jag inför delen med all matte. Jag har inte läst matte på över ett år och nu ska jag helt plötsligt räkna helt felfritt och utan miniräknare, jag som inte ens kan gångertabellen! Haha morgondagen blir spännande... Innan jag gick på lov träffade jag finaste Lisa som lånade ut sina matteböcker till mig så jag kunde få träna. Inte tror jag att det har hjälpt så värst mycket, men tack i alla fall underbara du!
 
Tidigare överhörde jag en konversation mellan två ungdomar på bussen som pratade om just högskoleprov. Mestadels pratade de lite allmänt men en av dem sa i något samanhang att hen skulle göra det i år igen "för att se om man blivit smartare". Smartare, om man får höga poäng är man automatiskt smart då? Eller är det bara så att man är duktig på matte och svensk/engelsk läsförståelse? Jag vet inte riktigt men jag har funderat på det ganska mycket sedan dess. Jag klarade mig med godkänt genom matte B i 2:an och har absolut inga höga förväntningar på den delen av högskoleprovet men jag måste erkänna att jag inte känner mig speciellt osmart bara för att jag inte råkar vara världens mattesnille. Men om jag nu får 0,0 på provet imorgon tror jag tyvärr många skulle betrakta mig om mindre smart än de som klarat sig bra och jag tycker det är så himla synd. Visst fine, det är viktigt med mattematiska kunskaper och språkkunskap men det är inte bara det som räknas.
 
Jag som kan räkna alla sänglägeskomplikationer (decubitus, kontrakturer, obstipation, pneumoni och trombos) och förebyggande åtgärder om någon väcker mig mitt i natten, jag som kan redogöra för de vanligaste tarmsjukdomarna, jag som gått så många hjärt-/lungräddningar att jag tappat räkningen, jag som kan våra kroppsdelar och organ på latin, får inte jag också känna mig smart? Får inte jag känna att det jag kan är viktigt?
Jo det får jag! 
 
Så vem är smart, egentligen?

 
Imorgon är det dags! Högskoleprovet... Vilket jäkla ord, det stinker ju ångest från långt håll, nej usch. Men ändå känns det ganska bra att dagen är här nu i alla fall. Så kan det få vara över sen. Mestadels gör jag det för att testa, det är ju liksom första gången och jag har knappt pejl på vad provet innebär över huvud taget. I värsta fall kan jag ju få 0,0 poäng och det är inget jag kommer dö av just nu.
 
Mest nervös är jag inför delen med all matte. Jag har inte läst matte på över ett år och nu ska jag helt plötsligt räkna helt felfritt och utan miniräknare, jag som inte ens kan gångertabellen! Haha morgondagen blir spännande... Innan jag gick på lov träffade jag finaste Lisa som lånade ut sina matteböcker till mig så jag kunde få träna. Inte tror jag att det har hjälpt så värst mycket, men tack i alla fall underbara du!
 
Tidigare överhörde jag en konversation mellan två ungdomar på bussen som pratade om just högskoleprov. Mestadels pratade de lite allmänt men en av dem sa i något samanhang att hen skulle göra det i år igen "för att se om man blivit smartare". Smartare, om man får höga poäng är man automatiskt smart då? Eller är det bara så att man är duktig på matte och svensk/engelsk läsförståelse? Jag vet inte riktigt men jag har funderat på det ganska mycket sedan dess. Jag klarade mig med godkänt genom matte B i 2:an och har absolut inga höga förväntningar på den delen av högskoleprovet men jag måste erkänna att jag inte känner mig speciellt osmart bara för att jag inte råkar vara världens mattesnille. Men om jag nu får 0,0 på provet imorgon tror jag tyvärr många skulle betrakta mig om mindre smart än de som klarat sig bra och jag tycker det är så himla synd. Visst fine, det är viktigt med mattematiska kunskaper och språkkunskap men det är inte bara det som räknas.
 
Jag som kan räkna alla sänglägeskomplikationer (decubitus, kontrakturer, obstipation, pneumoni och trombos) och förebyggande åtgärder om någon väcker mig mitt i natten, jag som kan redogöra för de vanligaste tarmsjukdomarna, jag som gått så många hjärt-/lungräddningar att jag tappat räkningen, jag som kan våra kroppsdelar och organ på latin, får inte jag också känna mig smart? Får inte jag känna att det jag kan är viktigt?
Jo det får jag! 
 
Så vem är smart, egentligen?
Kommentera

04 Apr

21:03
 
Kanske man skulle börja jobba som clown? 
 
Kanske man skulle börja jobba som clown? 
Kommentera

02 Apr

19:51
 
de dagar man bara vaknar
illamåendet sitter i halsen och man önskar
Allt kunde bara få försvinna
vänder huvudet och kudden för att få några minuter
lite till
snälla in i dimman så hjärnan får vila
 
blindheten från det kritvita rummet
innan ögonen vant sig är det nästan outhärdligt
Köksskramlet låter som blixtar, åska och stenras
gråten sitter i halsen redan från början
för man vet att man egentligen inte orkar
 
ändå lyckas man på något sätt ta sig upp
Mirakulöst stiger man ut sängen
tills hela världen snurrar 
och man måste sitta igen
 
kroppen värker men hoppet finns där
om att morgondagen kommer
Annorlunda
inte lika ond
förhoppningsvis lite mindre kraftlös då
 
de dagar man bara vaknar
illamåendet sitter i halsen och man önskar
Allt kunde bara få försvinna
vänder huvudet och kudden för att få några minuter
lite till
snälla in i dimman så hjärnan får vila
 
blindheten från det kritvita rummet
innan ögonen vant sig är det nästan outhärdligt
Köksskramlet låter som blixtar, åska och stenras
gråten sitter i halsen redan från början
för man vet att man egentligen inte orkar
 
ändå lyckas man på något sätt ta sig upp
Mirakulöst stiger man ut sängen
tills hela världen snurrar 
och man måste sitta igen
 
kroppen värker men hoppet finns där
om att morgondagen kommer
Annorlunda
inte lika ond
förhoppningsvis lite mindre kraftlös då
Kommentera