En del människor ger sina bekymmer simlektioner istället för att dränka dem

1kommentarer

2013
 
Året då jag ska:
* sluta ha mina junisgrupper
* avgå ur Dalarnas DS i april
* göra världens bästa praktikperiod
* ta studenten med minst G i allt
 
Det är med blandade känslor som jag börjat det här året.
Jag har haft mina junisgrupper i ca 6 år nu och att börja det nya året med att behöva säga hejdå känns tufft. För på något sätt är de allihopa mina barn, som ser upp till mig, litar på mig och som jag hat fått äran att ta hand om. Jag har sett dem växa så mycket mer än vad jag först trodde var möjligt. många av mina första junisar var inte många år yngre än jag själv och idag så är de ju så stora att man knappt känner igen dem. Relationen till mina junisar har alltid varit något speciellt. Först märkte jag det inte men med tiden så insåg jag att det var något speciellt. Att på eftermiddagarna möta en 8åring på stan som jätteglatt kommer fram och skriker "hej maria!!!" och ger en stor bamsekram kring ens ben, det är lycka.
Självklart finns andra sidor, när man möter de som hamnat snett. Den 14åriga flickan som träffade fel pojkvän, hamnade i fel kretsar och på fredagkvällarna sitter på nattbussen med större pupiller än vad någon människa borde ha. Men jag har insett att vissa saker sträcker sig utanför min kontroll. Det är inte mitt fel att alla barn inte blir nykterister i tonåren, hur mycket jag än önskar så kan jag inte fixa det. För jag är inte mer än människa.
Och av just den anledningen så måste jag ta en paus nu, för mitt liv kan inte vara enbart idéelt arbete. Jag måste klara av att leva också. Mina barn kommer alltid att vara mina barn, även om vi inte kommer ses. Jag kommer fortfarande i smyg hålla ett vakande öga över dem, för att jag bryr mig och Sågmyra är inte stort så de flesta kommer jag säkert att träffa på.

Men efter 6 år så förtjänar jag nog en paus. Så istället för att oroa mig så ska jag försöka känna mig nöjd. Jag vill glädjas åt att jag gett så många barn en meningsfull fritid, en trygg plats där de alltid är välkomna. Långt bort från fulla vuxna, problem och bråk. Ett ställe där de alltid blir lyssnade på, en plats där de får vara med och påverka. För mig så finns det alltid ett litet rum i mitt hjärta för dem. För mina barn, som lärt mig så mycket om livet. Jag tänker på dem ofta och jag vill inget annat än att önska dem all lycka i livet. 

Hejdå, så länge

1 kommentarer

Mark

02 Jan 2013 22:14

Jag är sjukt stolt över dig, Maria! Det här blir bra det. <3

Svar: Jo vi får göra som grodan och leva på hoppet!
Maria

Kommentera

Publiceras ej