Okej nu kör vi!
Jag blev utmanad på facebook att vara med i Sockerfritt-April och självklart kan jag inte låta bli. Jag kommer tillåta mig själv mineralvatten ln absolut ingen läsk, inget godis och inga chips men kanske att popcorn kan få vara okej ibland. Det ska bli spännande speciellt eftersom jag verkligen ÄLSKAR att baka, men jag får hålla mig borta från det den kommande månaden. Alternativt bara baka nyttiga grejer. Sen ska jag försöka undvika potatis och pasta så gott det går och istället försöka äta mycket sallad :) spännande spännande!
Okej nu kör vi!
Jag blev utmanad på facebook att vara med i Sockerfritt-April och självklart kan jag inte låta bli. Jag kommer tillåta mig själv mineralvatten ln absolut ingen läsk, inget godis och inga chips men kanske att popcorn kan få vara okej ibland. Det ska bli spännande speciellt eftersom jag verkligen ÄLSKAR att baka, men jag får hålla mig borta från det den kommande månaden. Alternativt bara baka nyttiga grejer. Sen ska jag försöka undvika potatis och pasta så gott det går och istället försöka äta mycket sallad :) spännande spännande!

22 Mar

22:15
“Vad är döden? Egentligen inget märkvärdigt. Jag har bara gått in i nästa rum. Jag är fortfarande jag och du är du. Vad vi var för varandra tidigare är vi fortfarande för varandra. Tilltala mig med mitt vanliga namn. Tala till mig på samma sätt som du alltid har gjort. Förändra inte din röst. Gör den inte extra högtidlig eller fylld av sorg. Skratta åt samma saker som vi brukade skratta åt. Låt mitt namn höra till vardagslivet, som det alltid har gjort. Uttala det i lätt ton utan spår av någon skugga. Livet är likadant som det alltid har varit. Dess betydelse har inte förändrats, det fortsätter oupphörligt. Varför skulle jag vara borta bara för att du inte kan se mig? Jag väntar på dig under en tid, någonstans mycket nära dig, alldeles runt hörnet. Var lugn allt är i sin ordning.”
“Vad är döden? Egentligen inget märkvärdigt. Jag har bara gått in i nästa rum. Jag är fortfarande jag och du är du. Vad vi var för varandra tidigare är vi fortfarande för varandra. Tilltala mig med mitt vanliga namn. Tala till mig på samma sätt som du alltid har gjort. Förändra inte din röst. Gör den inte extra högtidlig eller fylld av sorg. Skratta åt samma saker som vi brukade skratta åt. Låt mitt namn höra till vardagslivet, som det alltid har gjort. Uttala det i lätt ton utan spår av någon skugga. Livet är likadant som det alltid har varit. Dess betydelse har inte förändrats, det fortsätter oupphörligt. Varför skulle jag vara borta bara för att du inte kan se mig? Jag väntar på dig under en tid, någonstans mycket nära dig, alldeles runt hörnet. Var lugn allt är i sin ordning.”
Kommentera

19 Mar

20:01
 
Den sitter fortfarande där. På samma ställe som när jag gick i 8:e klass och var så stolt. Samtidigt så korkad.
Ulrika skrev lappen, idag minns jag inte uppgiften för troligen lärde jag mig inget. Inte egentligen, kanske där och då men det var inget som hade plats att stanna. Efter den dagen lovade jag mig själv att det skulle vara målet, tre stora bokstäver, bekräftelsen på att jag var värd något. Att jag också var viktig. Duktigheten fick bli min grej, jag blev stark, för att stänga ute allt annat.
 
Hela tillvaron var byggd utifrån en enda sak, prestationer. Jag var mitt arbete, gjorde jag något bra kunde jag få må bra men om jag misslyckades med en uppgift rasade allt. Svarade jag fel på en fråga kunde jag gå runt och hata mig själv flera dagar och ältade allt om och om igen. Den onda cirkeln fortsatte så pass att jag efter en tid började bli mindre nöjd med sakerna jag gjorde. Även när jag fick beröm och bra betyg kunde jag inte låta bli att själv leta fel i allt jag gjorde. Felet var mitt, jag var felet. Tanken om att förutsättningarna kunde bero existerade inte. Men det hela låg inte i att jag ville bli sedd, det var uppskattningen jag ville åt. Känslan av att vara viktig för andra definierade mig, så länge jag kunde hjälpa andra var jag värd något. Hjälpandet gjorde mig lycklig, det tänker jag inte förneka men samtidigt blev det som en mur. Jag fick jobba med andras lidande istället för att ta tag i min egen situation och kanske just då var det mitt enda sätt.
 
Om jag då vetat det jag vet idag hade jag med största sannolikhet handlat annorlunda.
Men hur berättar man för en 14-åring att det du kommer ångra mest om fem år är att du inte tog hand om dig själv tidigare, att de tre stora bokstäverna egentligen inte betyder något alls. För ett dåligt betyg eller kritik gör dig inte mindre värd, även om du tror det. Hur berättar man att ditt liv inte blir mer meningsfullt ju fler personer du hjälper, att det finns ett alternavit till att behöva utkämpa ett inre krig varje morgon. Men att du först verkligen kommer inse detta efter att dina klasskompisar hittat dig avsvimmad på en toalett och du tvingats åka ambulans till sjukhuset...
 
Den sitter fortfarande där. På samma ställe som när jag gick i 8:e klass och var så stolt. Samtidigt så korkad.
Ulrika skrev lappen, idag minns jag inte uppgiften för troligen lärde jag mig inget. Inte egentligen, kanske där och då men det var inget som hade plats att stanna. Efter den dagen lovade jag mig själv att det skulle vara målet, tre stora bokstäver, bekräftelsen på att jag var värd något. Att jag också var viktig. Duktigheten fick bli min grej, jag blev stark, för att stänga ute allt annat.
 
Hela tillvaron var byggd utifrån en enda sak, prestationer. Jag var mitt arbete, gjorde jag något bra kunde jag få må bra men om jag misslyckades med en uppgift rasade allt. Svarade jag fel på en fråga kunde jag gå runt och hata mig själv flera dagar och ältade allt om och om igen. Den onda cirkeln fortsatte så pass att jag efter en tid började bli mindre nöjd med sakerna jag gjorde. Även när jag fick beröm och bra betyg kunde jag inte låta bli att själv leta fel i allt jag gjorde. Felet var mitt, jag var felet. Tanken om att förutsättningarna kunde bero existerade inte. Men det hela låg inte i att jag ville bli sedd, det var uppskattningen jag ville åt. Känslan av att vara viktig för andra definierade mig, så länge jag kunde hjälpa andra var jag värd något. Hjälpandet gjorde mig lycklig, det tänker jag inte förneka men samtidigt blev det som en mur. Jag fick jobba med andras lidande istället för att ta tag i min egen situation och kanske just då var det mitt enda sätt.
 
Om jag då vetat det jag vet idag hade jag med största sannolikhet handlat annorlunda.
Men hur berättar man för en 14-åring att det du kommer ångra mest om fem år är att du inte tog hand om dig själv tidigare, att de tre stora bokstäverna egentligen inte betyder något alls. För ett dåligt betyg eller kritik gör dig inte mindre värd, även om du tror det. Hur berättar man att ditt liv inte blir mer meningsfullt ju fler personer du hjälper, att det finns ett alternavit till att behöva utkämpa ett inre krig varje morgon. Men att du först verkligen kommer inse detta efter att dina klasskompisar hittat dig avsvimmad på en toalett och du tvingats åka ambulans till sjukhuset...
Kommentera

19 Mar

12:22
Kommentera

18 Mar

21:52
               
              
              
               
               
              
              
               
Kommentera

18 Mar

21:45
Kommentera

17 Mar

12:55
Halsen har checkat ut, mitt hår är fett och det enda jag vill är att kunna dricka vackra fina drinkar liggandes i en solstol. Med sparkdräckten på sitter jag uppkrupen framför skrivbordet och tvingar mig själv att inte kolla på de 3 nya avsnitten av Glee. Skola först, nöje sen. It´s Learning krånglar så det kan fara åt helvete men jag får göra så gott jag kan ändå. Jag har kommit att älska min OnePice på söndagsmornarna, just då när man känner att man lika gärna kan dö lite och sova någon timme till sitter den perfekt och blir som ett lockbete för att man ska komma upp ur de knöliga lakanen. Min största te-kopp är i diskmaskinen så jag har bunkrat upp med 3 små, ser aningen komiskt ut men jag är glad ändå. Kanske börjar det bli någon ordning men jag orkar inte räkna dagar, för då blir det ännu rörigare. Men jag tar mig i kragen och spiller lite te på bokens sidor om underbennsfrakturer, tyckte det passade bra där.
 
Halsen har checkat ut, mitt hår är fett och det enda jag vill är att kunna dricka vackra fina drinkar liggandes i en solstol. Med sparkdräckten på sitter jag uppkrupen framför skrivbordet och tvingar mig själv att inte kolla på de 3 nya avsnitten av Glee. Skola först, nöje sen. It´s Learning krånglar så det kan fara åt helvete men jag får göra så gott jag kan ändå. Jag har kommit att älska min OnePice på söndagsmornarna, just då när man känner att man lika gärna kan dö lite och sova någon timme till sitter den perfekt och blir som ett lockbete för att man ska komma upp ur de knöliga lakanen. Min största te-kopp är i diskmaskinen så jag har bunkrat upp med 3 små, ser aningen komiskt ut men jag är glad ändå. Kanske börjar det bli någon ordning men jag orkar inte räkna dagar, för då blir det ännu rörigare. Men jag tar mig i kragen och spiller lite te på bokens sidor om underbennsfrakturer, tyckte det passade bra där.
 
Kommentera

16 Mar

13:58
Kommentera

10 Mar

10:32

Ibland har jag funderat ifall man kan bli sjuk av att läsa om alla dessa sjukdomar? Kanske finns det en lite hypokondriker i mig men symtomen stämmer läskigt ofta in på en själv. Jag vet att det egentligen är bara inbillning, risken att jag i detta nu skulle lita av MDS eller AML känns inte vidare trolig, men ändå gnager tanken lite. Jag fortsätter plugga som en tok, men nu börjar saker gå framåt. I alla fall något. Målet är att nu försöka bli klar med cancern så jag får lämna den bakom mig en gång för alla. När den är klar så är alla APU-uppgifter inlämnade och jag kan fokusera på allt det övriga.

Något jag i alla fall ser fram emot är studiebesköket på Uppsala BMC på tisdag! Jag har hört mycket bra om deras biomedicinska center men det ska bli kul att få se det med egna ögon, ev. ett ställe man kan tänka sig att plugga på kanske? Vem vet, men en inblick i verksamheten skadar aldrig.

Min dag får fortsätta men ens stunds läsande vid plugg-stugan, tänk vad en gammal lekstuga kan användas till!

Ibland har jag funderat ifall man kan bli sjuk av att läsa om alla dessa sjukdomar? Kanske finns det en lite hypokondriker i mig men symtomen stämmer läskigt ofta in på en själv. Jag vet att det egentligen är bara inbillning, risken att jag i detta nu skulle lita av MDS eller AML känns inte vidare trolig, men ändå gnager tanken lite. Jag fortsätter plugga som en tok, men nu börjar saker gå framåt. I alla fall något. Målet är att nu försöka bli klar med cancern så jag får lämna den bakom mig en gång för alla. När den är klar så är alla APU-uppgifter inlämnade och jag kan fokusera på allt det övriga.

Något jag i alla fall ser fram emot är studiebesköket på Uppsala BMC på tisdag! Jag har hört mycket bra om deras biomedicinska center men det ska bli kul att få se det med egna ögon, ev. ett ställe man kan tänka sig att plugga på kanske? Vem vet, men en inblick i verksamheten skadar aldrig.

Min dag får fortsätta men ens stunds läsande vid plugg-stugan, tänk vad en gammal lekstuga kan användas till!

Kommentera

08 Mar

22:33
hjälp
 
hjälp
 
Kommentera

06 Mar

21:24
 
 
Skakiga händer krafsar bland papper
hopp om att få struktur
hitta lösningar
Orka problemen
 
skratt, tårar
framgångarna blandas med hopplösheten
det svåra är att få vågskålen i balans
inte låta problemen rinna ur
Inte bli dränkt, klara av det
 
Psyket behöver simlektioner
bara ifall,
i förebyggande syfte
men vi kompenserar med entusiasm
det funkar ett tag till
 
 
 
Skakiga händer krafsar bland papper
hopp om att få struktur
hitta lösningar
Orka problemen
 
skratt, tårar
framgångarna blandas med hopplösheten
det svåra är att få vågskålen i balans
inte låta problemen rinna ur
Inte bli dränkt, klara av det
 
Psyket behöver simlektioner
bara ifall,
i förebyggande syfte
men vi kompenserar med entusiasm
det funkar ett tag till
 
Kommentera

04 Mar

23:15
 
"Och du, fina fina människa som kanske ser detta och fortfarande tror att det är något inom dig som ger en annan människa rätten att krossa dig. Du är så mycket bättre och varken mer eller mindre älskvärd än någon annan av oss och låt dig aldrig rannsakas av dig själv för vad någon annan får dig att tvivla på hos dig."
- Cimon Lundberg
 
"Och du, fina fina människa som kanske ser detta och fortfarande tror att det är något inom dig som ger en annan människa rätten att krossa dig. Du är så mycket bättre och varken mer eller mindre älskvärd än någon annan av oss och låt dig aldrig rannsakas av dig själv för vad någon annan får dig att tvivla på hos dig."
- Cimon Lundberg
Kommentera

03 Mar

19:06
Mina ögon svider men jag försöker forma någon form av sammanhängande ord. Sjukvårdstexterna rinner mellan mina fingrar och inget verkar riktigt fungera. Jag skulle plugga, men allt jag gör är huvudvärk. Ja, jag gör min huvudvärk. Kan inte sluta tänka, orkar inte ens vila, vill bara sova, men inget går. Febern har varit nere, i alla fall lägre. Inte normal men kanske. Det var som ett bowlingklot, tryckandes på insidan av mitt skallben. Inte ens piller hjälpte. Bara lite, bytte klotet mot en handbode ll. Lite mindre men det gör fortfarande ont. Hoppas på en lättare morgondag. Tillbaka till den 147 år gamla bygnaden, vi kämpar några veckor till innan vi får andas!


Mina ögon svider men jag försöker forma någon form av sammanhängande ord. Sjukvårdstexterna rinner mellan mina fingrar och inget verkar riktigt fungera. Jag skulle plugga, men allt jag gör är huvudvärk. Ja, jag gör min huvudvärk. Kan inte sluta tänka, orkar inte ens vila, vill bara sova, men inget går. Febern har varit nere, i alla fall lägre. Inte normal men kanske. Det var som ett bowlingklot, tryckandes på insidan av mitt skallben. Inte ens piller hjälpte. Bara lite, bytte klotet mot en handbode ll. Lite mindre men det gör fortfarande ont. Hoppas på en lättare morgondag. Tillbaka till den 147 år gamla bygnaden, vi kämpar några veckor till innan vi får andas!


Kommentera

02 Mar

15:27




Kommentera

01 Mar

22:23
Idag lanserades den nya tidiningen SågmyraLiv ! Det är en lokal nättining där det kommer att skrivas om vad som händer i vår lilla by och närliggande platser. På facebook igår blev jag tillfrågad att svara på en fråga och det jag skulle svara på var om jag drabbats av årets influensa. Här kan ni läsa mitt och 2 andra sågyrabors svar.

Det ironiska i det hela var att imorse så vaknade jag med världens feberfrossa och en sprängande huvudvärk... Tanken på att jag skulle klara mig var nog mer önsketänkande än verklighet men jag är lite förvånad att det kommer just nu. Under praktiken så var jag nära väldigt många personer med både influensa typ 1 & 2 och även svininfluensa men där lyckades jag klara mig, istället kommer det nu. När det är som mest olägligt. Jag har skolarbete upp till öronen och det enda jag inte har tid med är att vara sängliggande. Men ibland måste man inse att det helt enkelt inte funkar. Även fast jag hatar det har jag knaprat febernedsättande hela dagen, dock utan vidare resultat. Har ändå legat på ca 38.
Den här dagen hade jag nog inte orkat utan min underbara familj. Lillebror lagade middag och de andra har hela dagen fuktat min handduk och hällt upp kallt vatten. Att vara sjuk är bland det värsta jag vet, känslan av att vara helt orkeslös och behöva vara beroende av andra. På mig tär sjukdom mer psykiskt än fysiskt. Får jobba på det tror jag.
 
Nu ska jag ta min feberfrossa och hoppa isäng, hoppas på att morgondagen blir bättre!
 
Idag lanserades den nya tidiningen SågmyraLiv ! Det är en lokal nättining där det kommer att skrivas om vad som händer i vår lilla by och närliggande platser. På facebook igår blev jag tillfrågad att svara på en fråga och det jag skulle svara på var om jag drabbats av årets influensa. Här kan ni läsa mitt och 2 andra sågyrabors svar.

Det ironiska i det hela var att imorse så vaknade jag med världens feberfrossa och en sprängande huvudvärk... Tanken på att jag skulle klara mig var nog mer önsketänkande än verklighet men jag är lite förvånad att det kommer just nu. Under praktiken så var jag nära väldigt många personer med både influensa typ 1 & 2 och även svininfluensa men där lyckades jag klara mig, istället kommer det nu. När det är som mest olägligt. Jag har skolarbete upp till öronen och det enda jag inte har tid med är att vara sängliggande. Men ibland måste man inse att det helt enkelt inte funkar. Även fast jag hatar det har jag knaprat febernedsättande hela dagen, dock utan vidare resultat. Har ändå legat på ca 38.
Den här dagen hade jag nog inte orkat utan min underbara familj. Lillebror lagade middag och de andra har hela dagen fuktat min handduk och hällt upp kallt vatten. Att vara sjuk är bland det värsta jag vet, känslan av att vara helt orkeslös och behöva vara beroende av andra. På mig tär sjukdom mer psykiskt än fysiskt. Får jobba på det tror jag.
 
Nu ska jag ta min feberfrossa och hoppa isäng, hoppas på att morgondagen blir bättre!
 
Kommentera