Doftande pixelrutor

0kommentarer

Förlorandets kraft bara sköljer över mig när jag kollar på gamla bilder! Värmen blir lite mer verklig när jag ser känslans ögonblick förevigat i digitala pixlar. Som det wedding-geek jag är triggar bröllopsbilderna det där lilla extra, skönheten kring allt och det där exalterade lugnet. Ögonen de lyckliga, gör just där och då utstrålar de sådan värme och skönhet att det smittar av sig på hela omgivningen. Alla blir en liten gnutta vackrare. För vad som händer sen speglas sällan just den dagen, och det är inte relevant just där och då. 

I en framtid ser jag mig själv tillsammans med en vacker människa. Klänningar som är så vacker att alla häpnar och blommor av de allra vackraste slag. Liljekonvaljer, på något sätt vill jag att de ska vara en del. Den allra starkare kopplingen till mamma jag kan tänka mig. Och få saker slår den doften. Tänk att få koppla den doften till ett sådant minne. 

Ändå ligger en skavande tanke om att jag vill hitta någon snart, det känns brottom. Lite som att sanden snart puttar sina sista korn genom timglaset.
Det skrämmer mig. Inte tanken på att jag vill hitta någon att dela allt med (eller lite det också). Men tanken på att mina närmaste kanske inte får vara med och dela den lyckan med mig... 


Leksand, 24 augusti 2010


Prag 25 oktober 2013



Kommentera

Publiceras ej