Halv två-kriget

0kommentarer


Ibland finns det så mycket känsla i min kropp. Ett enda virrvar av abstrakta sinnesintryck, ett sätt för min kropp att avreagera sig. Den där åskan i bröstet som ibland inte tycker sig få tillräckligt med utrymme utan bestämmer sig för att ta över hela systemet. Checkar ut den normala funktionen och bara tar över utan att fråga först. Då fyller den mig helt. Mitt hjärta, mina fingertoppar, mina lungor, min hjärna.

Ibland önskar jag att det fanns en strömbrytare, bara stänga av allt. Sova. Och kanske ta tag i det en annan dag. Men känslorna sveper som ett argsint hav, som en våg utan kontroll. Natten klockar minut för minut i väntan på att kroppens storm ska lägga sig, att få känns lite mindre av allt. Att få resa ett skyddande tält på den isiga glaciär som bränner i mitt bröst, dra ur träflisorna från magen och vila en stund. En väntan på utmattningen som till slut vinner kriget 

Kommentera

Publiceras ej