ett askgrått moln under huden

0kommentarer

Jag orkar inte med alla gånger att känna så intensivt. Som att allt hela tiden är på högsta volym eller helt knäpptyst. Men lika frustrerad blir jag av mellantinget i den lilla gränden där jag inte vet upp eller ner. Så jag blir aldrig nöjd. Lite som att livet bara försvinner ut med alla känslor, jag vill skrika. skrika så högt att mina stämband inte längre håller. Jag vill att tystnaden ska ta mig med sådan kraft att medvetslösheten är ett faktum, att det inte finns någon återvändo. Mellantinget känns ack så lockande, men inte på något sätt tillräckligt. Det har alltid varit av eller på, no eller go, precis som den beroendepersonlighet som bor i min bröstkorg. Bankar lite då och då för att visa sig, inte känna sig bortglömd. Men jag vet att du bor där, och jag vet hur du ser ut. Det är inte längre som en liten grå dammtuss som plötsligt kunde svälla och ta över hela mitt sinne. Jag vet att du finns nu och det innebär att jag tvingas förhålla mig till dig. Måttligheten kommer aldrig att få ta någon större plats i mitt liv, för jag kan inte hantera lite. Antingen helhjärtat eller avstå, halvhjärtat blir som en liten bäck mellan vad som alltid varit verkligheten. Lilla stora kaosiga beroendepersonlighet. Du bor tillsammans med mitt känslomonster och ibland är ni så jävla svåra. Det fattas ett förhållningssätt men det kommer nog aldrig bli konstant, sådant förändras ju med tiden. Från dag till dag, ibland känslor som behöver ta mindre plats, ibland en impuls som inte är tillåten att agera på. Som det inte finns något annat än att hantera men att aldrig riktigt veta hur är tröttsamt. Som att rullbandet du springer på plötsligt byter riktning och inget blir sig likt åt nästa håll.
 
Men det är tur att en blir klokare med tiden. 
 
 

Kommentera

Publiceras ej