Lilla frö

0kommentarer



Det här med att kanske få bli förälder. Jag tänker ofta på det, mycket oftare än vad jag skulle önska. Tänk så kan jag inte få barn, det gör lite ont i mig att ens tänka tanken. Och ja, jag vet att det går att adoptera, för det spelar inte någon roll vems mage livet har växt i men det är ändå känslan av att min kropp kanske inte kan. Är det då ett tecken på att jag inte är menad att ha barn? Ofta tror jag det, även om det inte är en så rationell tanke så känns det att det då rör både egenfött eller buret av någon annan. Det kan vara universums sätt att säga att jag inte är lämpad att hjälpa liv till denna jord. Att min mening kanske är något annat, att jag kan göra bättre nytta någon annanstans. Kanske är jag då menad att bli upptagen, engagerad, fokuserad och enormt insatt i jobb eller liknande och att det inte är menat att kombineras med familj. Kanske är min mening att lägga mitt hjärta i linje för att hjälpa världen att komma på fötter, bli lite mindre sned. För att förändra det andra inte orkar slå sig igenom. Det går kanske inte att göra med små frön, små liv, små hjärtan som slår i takt och otakt med mitt eget. Att vara förälder kanske inte går att kombinera med min existens. Alla mina spretiga tankar, knasiga idéer och sömnlösa nätter fylld av så mycket engagemang och vilja att det ofta svämmar över. Min frekventa impuls till att hävda min rätt och all den ilska som väcks i mig när någon försöker trycka ner människor i min närhet. Det vackra i världen som bara flödar och som bör visas upp för alla att se, hur vinden kan rycka tag i hjärtat och bara virvla om och lämna en salig röra. Alla dessa känslor som ännu inte hittat en plats i mitt hjärta, kanske heller aldrig kommer det. Dessa mängder av icke genomtänkta beslut och handlingar, krokiga stigar och stjärnklara nätter. Kanske är det inte lämpligt att så ett barnafrö i mitt liv. Kanske inte för någons del. Det gör så ont i mig att tänka så för jag har så mycket kärlek i kroppen, en sådan längtan som inte vill något hellre än att få blomma, om än bara lite på ett hörn. Allt jag gjort i mitt liv, alla flängande tågresor, mina oklanderligt dåliga beslut, sena kvällar fyllda med skratt och alla de gånger jag bytt riktning total. Så har längtan efter liv alltid funnits där genom allt. Konstant som en värme i magen. Men med alla kort på bordet, vore det rättvist? För jag älskar mitt liv, mitt sätt att se på världen, människor och allt det enormt vackra som finns runt omkring mig. Jag får chansa och försvara mitt rätt att jag inte alltid vet vad resultatet av mina handlingar kommer att vara. Att varje dag få se ljuset i människor som gör det de älskar, glittret som sipprar ut ur ögonvrån och smittar av sig till oss bredvid. Vi som ibland behöver mer glitter och äventyr i vardagen. Allt detta vill jag vatta våra frön med, bilden av hur vackert livet kan vara. Om en bara kollar extra noga, kanske åt andra hållet än de andra på bussen, genom att ta omvägen bakom lekstugan istället för att gå snabbaste vägen genom lekparken. Men hela jag kommer liksom på köpet, med alla mina fel och briser också. För vem är jag att döma min lämplighet att få påverka ett liv på det sättet? Kan vi någonsin ta det ansvaret och fullt veta vad vi ger oss in på? 

Kommentera

Publiceras ej