Jag orkar inte med alla gånger att känna så intensivt. Som att allt hela tiden är på högsta volym eller helt knäpptyst. Men lika frustrerad blir jag av mellantinget i den lilla gränden där jag inte vet upp eller ner. Så jag blir aldrig nöjd. Lite som att livet bara försvinner ut med alla känslor, jag vill skrika. skrika så högt att mina stämband inte längre håller. Jag vill att tystnaden ska ta mig med sådan kraft att medvetslösheten är ett faktum, att det inte finns någon återvändo. Mellantinget känns ack så lockande, men inte på något sätt tillräckligt. Det har alltid varit av eller på, no eller go, precis som den beroendepersonlighet som bor i min bröstkorg. Bankar lite då och då för att visa sig, inte känna sig bortglömd. Men jag vet att du bor där, och jag vet hur du ser ut. Det är inte längre som en liten grå dammtuss som plötsligt kunde svälla och ta över hela mitt sinne. Jag vet att du finns nu och det innebär att jag tvingas förhålla mig till dig. Måttligheten kommer aldrig att få ta någon större plats i mitt liv, för jag kan inte hantera lite. Antingen helhjärtat eller avstå, halvhjärtat blir som en liten bäck mellan vad som alltid varit verkligheten. Lilla stora kaosiga beroendepersonlighet. Du bor tillsammans med mitt känslomonster och ibland är ni så jävla svåra. Det fattas ett förhållningssätt men det kommer nog aldrig bli konstant, sådant förändras ju med tiden. Från dag till dag, ibland känslor som behöver ta mindre plats, ibland en impuls som inte är tillåten att agera på. Som det inte finns något annat än att hantera men att aldrig riktigt veta hur är tröttsamt. Som att rullbandet du springer på plötsligt byter riktning och inget blir sig likt åt nästa håll.
 
Men det är tur att en blir klokare med tiden. 
 
 
Lite den känslan vaknar jag till idag. Mycket saker händer  men vad är det egentligen som spelar roll? Jag brottas lite med 'meningen med livet'-tankar den här morgonen vilket egentligen så stort att jag bara vill drunkna i tankar. 


Denna bild fångade mitt intresse. Den väcker lite olika känslor i mig. Troligen för att den som förväntar sig att jag ska rädda världen är jag själv. Lite som att jag verkligen verkligen vill göra det men inte riktigt vet hur. Jag vill lämna spår, påverka och verkligen göra skillnad. Stordåd. Ett sådant ord som talar till mig på ett lockande sätt, men som jag inte kan specificera innebörden utav.

När jag sitter här i väntrummet och här gett blod tänker jag att det nog är dessa saker som i slutändan spelar rollen. Alla de mindre grejerna som en gör som bidrar till något stort. Telefonen som i morse vibrerade och talade om att det var akut behov blod från min blodgrupp kickar igång den där känslan i mig. Känslan av att det sitter ett lejon i bröstet som bara väntar på att få hoppa ut och göra skillnad. Vad jag som liten lort göra för att få förtjäna att kalla mig människa? För det är ett privilegium att få vara just det, människa. Jag vill förvalta det lejon i mig och göra det bäst jag kan. Största möjliga lycka till största möjliga antal är i mina ögon en så fin tanke.

Idag har Jah prioriterat om mil arbetstid och rädda liv, det är alltid något ❤️



Då var det dags, femte flytten på 244 dagar. It's killing me, i alla fall små delar. Lite i taget. Jag trodde jag älskade livet såhär men jag vet nu att det bara är en lögn mot mig själv. Ett sätt för mig att rättfärdiga att inte riktigt behöva känna efter utan istället skratta åt eländet. Bra dagar är det hanterbart men nolldagar är det ofattbart svårt att hantera det eviga snurrandet. Jag älskar att vara på fri fot, att kunna ta min kånken på ryggen och känna friheten att hoppa på första bästa buss. Livet i en resväska. Men inte såhär, inte när hela livet blir en resväsketripp. Då får jag inte möjlighet att njuta av allt det vackra. I mitt liv behöver det finnas en fast punkt som tillåter mig att alltid komma tillbaka. En plats som hur länge jag än snurrar alltid är möjlig att återvända till. När jag var yngre trodde jag alltid att jag skulle finna en stabiliteten i en person. Någon som skulle stå ut med att jag inte alltid visste vart jag på var på väg, som klarar av min extrema längtan av att testa saker, tänja på gränser och som förstod att jag inte alltid vet vad jag håller på med när jag agerar på min magkänsla. Men jag i höstas flyttade till Göteborg och fan det är lugnet i en plats som bara var min egen så förstod jag. Om jag har ett hem som jag känner att jag alltid kan komma hem till oavsett min känsla i kroppen, att det inte spelar någon roll om jag haft en bra eller dålig dag. För det är alltid samma sak som jag kan förvänta mig. När jag nu har flyttat runt som en liten tomte blir extra tydligt hur viktigt det är för stabiliteten i mitt liv att ha ett ställe jag kan återkomma till. För utan den så svävar jag väldigt mycket och det blir mycket mer ansträngande att orka hålla koll på livet. Ni vet känslan av att inte riktigt kunna greppa situationen. Tror att det är platsbundet. Inte på grund av allt det materiella som man vill ha ett hem, utan det faktum att ha ett hem överhuvudtaget. Jag längtar så till att flytta tillbaka, det borde bara vara en månad kvar nu om allt går som planerat. Så länge får jag njuta av att leva med en fantastisk vän som jag tycker mycket om. Det gör det hela lite lättare. 
En av mina nya utmaningar!
Efter mycket funderande så har jag kommit fram till att jag ska testa att satsa på en förändring i mitt liv. Jag lever ett fint liv idag men jag tror att jag skulle må bättre om jag får lite mer struktur i min tillvaro. Jag tror att ökad struktur skulle kunna bidra förebyggande till att jag blir bättre förberedd att kunna hantera stressiga situationer, bli piggare på dagarna och få lättare att prioritera min tid kring vad jag hinner och orkar.
 
Det jag har lovat mig själv att göra är:
* Skapa rutin på att äta frukost varje morgon
* Jobba för bättre sömnvanor
* Skapa rutin i vardagen med t.ex städning, inplantering av ledigtid, m.m.
* Fortsätta organisera mina åtaganden och uppgifter i form av veckoplan med detaljerad tidsangivelse
* Jobba för att hålla mig till mina planeringar
 
 
Men för att detta ska fungera har jag insett att jag behöver prata om det. Jag behöver vara öppen med folk i min omgivning om att jag ska försöka satsa på detta. För jag tror att om jag är tydlig med mina styrkor, mina svagheter och på vilket sätt jag jobbar med dem så tror jag det kommer löna sig i längden. 
 
2014 blir för mig #NyaStrukturlivet

 
Imorgon är det dags! Högskoleprovet... Vilket jäkla ord, det stinker ju ångest från långt håll, nej usch. Men ändå känns det ganska bra att dagen är här nu i alla fall. Så kan det få vara över sen. Mestadels gör jag det för att testa, det är ju liksom första gången och jag har knappt pejl på vad provet innebär över huvud taget. I värsta fall kan jag ju få 0,0 poäng och det är inget jag kommer dö av just nu.
 
Mest nervös är jag inför delen med all matte. Jag har inte läst matte på över ett år och nu ska jag helt plötsligt räkna helt felfritt och utan miniräknare, jag som inte ens kan gångertabellen! Haha morgondagen blir spännande... Innan jag gick på lov träffade jag finaste Lisa som lånade ut sina matteböcker till mig så jag kunde få träna. Inte tror jag att det har hjälpt så värst mycket, men tack i alla fall underbara du!
 
Tidigare överhörde jag en konversation mellan två ungdomar på bussen som pratade om just högskoleprov. Mestadels pratade de lite allmänt men en av dem sa i något samanhang att hen skulle göra det i år igen "för att se om man blivit smartare". Smartare, om man får höga poäng är man automatiskt smart då? Eller är det bara så att man är duktig på matte och svensk/engelsk läsförståelse? Jag vet inte riktigt men jag har funderat på det ganska mycket sedan dess. Jag klarade mig med godkänt genom matte B i 2:an och har absolut inga höga förväntningar på den delen av högskoleprovet men jag måste erkänna att jag inte känner mig speciellt osmart bara för att jag inte råkar vara världens mattesnille. Men om jag nu får 0,0 på provet imorgon tror jag tyvärr många skulle betrakta mig om mindre smart än de som klarat sig bra och jag tycker det är så himla synd. Visst fine, det är viktigt med mattematiska kunskaper och språkkunskap men det är inte bara det som räknas.
 
Jag som kan räkna alla sänglägeskomplikationer (decubitus, kontrakturer, obstipation, pneumoni och trombos) och förebyggande åtgärder om någon väcker mig mitt i natten, jag som kan redogöra för de vanligaste tarmsjukdomarna, jag som gått så många hjärt-/lungräddningar att jag tappat räkningen, jag som kan våra kroppsdelar och organ på latin, får inte jag också känna mig smart? Får inte jag känna att det jag kan är viktigt?
Jo det får jag! 
 
Så vem är smart, egentligen?
 
Den sitter fortfarande där. På samma ställe som när jag gick i 8:e klass och var så stolt. Samtidigt så korkad.
Ulrika skrev lappen, idag minns jag inte uppgiften för troligen lärde jag mig inget. Inte egentligen, kanske där och då men det var inget som hade plats att stanna. Efter den dagen lovade jag mig själv att det skulle vara målet, tre stora bokstäver, bekräftelsen på att jag var värd något. Att jag också var viktig. Duktigheten fick bli min grej, jag blev stark, för att stänga ute allt annat.
 
Hela tillvaron var byggd utifrån en enda sak, prestationer. Jag var mitt arbete, gjorde jag något bra kunde jag få må bra men om jag misslyckades med en uppgift rasade allt. Svarade jag fel på en fråga kunde jag gå runt och hata mig själv flera dagar och ältade allt om och om igen. Den onda cirkeln fortsatte så pass att jag efter en tid började bli mindre nöjd med sakerna jag gjorde. Även när jag fick beröm och bra betyg kunde jag inte låta bli att själv leta fel i allt jag gjorde. Felet var mitt, jag var felet. Tanken om att förutsättningarna kunde bero existerade inte. Men det hela låg inte i att jag ville bli sedd, det var uppskattningen jag ville åt. Känslan av att vara viktig för andra definierade mig, så länge jag kunde hjälpa andra var jag värd något. Hjälpandet gjorde mig lycklig, det tänker jag inte förneka men samtidigt blev det som en mur. Jag fick jobba med andras lidande istället för att ta tag i min egen situation och kanske just då var det mitt enda sätt.
 
Om jag då vetat det jag vet idag hade jag med största sannolikhet handlat annorlunda.
Men hur berättar man för en 14-åring att det du kommer ångra mest om fem år är att du inte tog hand om dig själv tidigare, att de tre stora bokstäverna egentligen inte betyder något alls. För ett dåligt betyg eller kritik gör dig inte mindre värd, även om du tror det. Hur berättar man att ditt liv inte blir mer meningsfullt ju fler personer du hjälper, att det finns ett alternavit till att behöva utkämpa ett inre krig varje morgon. Men att du först verkligen kommer inse detta efter att dina klasskompisar hittat dig avsvimmad på en toalett och du tvingats åka ambulans till sjukhuset...
 
Tog sällskap med C ner till stan efter mötet. När hon frågade hur det kändes hade jag inget vettigt svar. Helt tom. Jag kan inte riktigt tänka. Det enda jag vet är att det har växt ett riktigt jävlarenama i mig. Jag ska fixa det. Även om ingen mer än jag tror det går. Det räcker nog för mig. Helvete vad det ska gå. Skit samma i vad som är rimligt. Jag får gå i terapi hela nästa år men jag bryr mig inte för nu vet jag vad jag vill. Och mänskligheten ska få se när jag väl är klar. När alla papper ligegr på bordet och jag skriker stundentsånger för full hals. skit samma om jag kommer behöva sova i 2 veckor efter. Jag ska springa ut och vara så jävla klar som det bara går. All min ilska har gått över i någon form av drivkraft och jag tänker inte ängna en tanke till om den är sund eller inte för det här ska gå. Jag vet. Det finns en backup plan men jag tänker inte ägna den en tanke för än det är absolut nödvändigt. Nu kickar vi as och dör lite på kuppen!

Känslan när man just har grinat sig sönder och samman till en film som slutade lyckligt. När ljuset tänds i biosalongen och alla börjar resa sig sitter man där svullen i ansiktet och röd som en tomat, men jag skäms inte ett dugg. Skratten från min underbara vän blandas med mina hulkande flämtningar och jag grinar en skvätt till när jag tänker på hur skrattretande jag troligen ser ut. Sådan är jag. Maria filmgrinaren! Allt från James Bond till Mamma Mia, nog kryper de fram alltid, de saltsvidande dropparna. Det blir som min fristad när bilderna flimrar över skärmen för då är det okej. Det enda jag blir är en person som lätt grinar åt filmer och det gör mig inte svag.
 
I övrigt strör jag mina tårar sparsamt, egentligen ganska ofrivilligt. Varje gång något känns svårt så vill jag inget hellre än att vända mig ut och in, slita sönder hela skalet och bara gråta just där och då men det är inte sån jag är. Eller rätta benämningen kanske är, har blivit. Jag är stark, och då är det inte okej att gråta. Tanken sitter rotad så pass djupt att den är svårt att frångå. Jag hatar hela "duktig flicka-syndromet" men ändå har jag, precis som många andra, fallit djupt i den gropen och slagit mig oroväckande hårt. När man är duktig så finns gråten inte som ett alternativ för man ska klara allt, så är det bara. Fast oavsett hur bra allt ska vara så vill man ibland bara släppa trycket och för mig så har filmerna blivit den lättnaden. Ingen vet varför, men där är det okej, för man tros grina över någon annan. Men mössan som karaktären har på sig symboliserar en saknad vän, tankarna flyger iväg och när de egna känslorna tar över gråter man inte längre över filmen. Associationer som ibland är helt bisarra men inbillade att på något sätt vara nödvändiga. Jag behöver få förlora mig i filmandets konst lite då och då för att få ventilera. Skapa distans och släppa taget, även om det är lite i smyg. Tomhetskänslan efteråt är befriande för stunden.
2013
 
Året då jag ska:
* sluta ha mina junisgrupper
* avgå ur Dalarnas DS i april
* göra världens bästa praktikperiod
* ta studenten med minst G i allt
 
Det är med blandade känslor som jag börjat det här året.
Jag har haft mina junisgrupper i ca 6 år nu och att börja det nya året med att behöva säga hejdå känns tufft. För på något sätt är de allihopa mina barn, som ser upp till mig, litar på mig och som jag hat fått äran att ta hand om. Jag har sett dem växa så mycket mer än vad jag först trodde var möjligt. många av mina första junisar var inte många år yngre än jag själv och idag så är de ju så stora att man knappt känner igen dem. Relationen till mina junisar har alltid varit något speciellt. Först märkte jag det inte men med tiden så insåg jag att det var något speciellt. Att på eftermiddagarna möta en 8åring på stan som jätteglatt kommer fram och skriker "hej maria!!!" och ger en stor bamsekram kring ens ben, det är lycka.
Självklart finns andra sidor, när man möter de som hamnat snett. Den 14åriga flickan som träffade fel pojkvän, hamnade i fel kretsar och på fredagkvällarna sitter på nattbussen med större pupiller än vad någon människa borde ha. Men jag har insett att vissa saker sträcker sig utanför min kontroll. Det är inte mitt fel att alla barn inte blir nykterister i tonåren, hur mycket jag än önskar så kan jag inte fixa det. För jag är inte mer än människa.
Och av just den anledningen så måste jag ta en paus nu, för mitt liv kan inte vara enbart idéelt arbete. Jag måste klara av att leva också. Mina barn kommer alltid att vara mina barn, även om vi inte kommer ses. Jag kommer fortfarande i smyg hålla ett vakande öga över dem, för att jag bryr mig och Sågmyra är inte stort så de flesta kommer jag säkert att träffa på.

Men efter 6 år så förtjänar jag nog en paus. Så istället för att oroa mig så ska jag försöka känna mig nöjd. Jag vill glädjas åt att jag gett så många barn en meningsfull fritid, en trygg plats där de alltid är välkomna. Långt bort från fulla vuxna, problem och bråk. Ett ställe där de alltid blir lyssnade på, en plats där de får vara med och påverka. För mig så finns det alltid ett litet rum i mitt hjärta för dem. För mina barn, som lärt mig så mycket om livet. Jag tänker på dem ofta och jag vill inget annat än att önska dem all lycka i livet. 

Hejdå, så länge



27 Jan 19:00, P&L café, Borlänge

Såg detta när jag kikade in på bede.se idag! Jag vill verkligen verkligen kunna gå och hoppas att det inte krockar med kalendern.

No Time For Us har skrålat i högtalarna hela kvällen och jag ser ut som en äkta panda med mascara ränder under ögonen. Det är sjukt hur en låt kan betyda så mycket. Den passa så sjukt mycket in på livet just nu och jag kan inte sluta grina. Inte för att det är speciellt sorgligt, det är bara så fint och berörande. BD lever i mig och kommer göra det troligtvis föralltid. Små silverfärgade stjärnor som sitter fastklistrade med superlim på mitt hjärta.


Huset fullt i fulla föräldrar, både mina och andras.
Det är som vanligt när det kommer gäster. Personerna som kommer hit är bland de mest underbara och snällaste som finns men när alla dricker blir det bara dummt. Fel, fel, fel.. Ingen av dem har problem men det blir ändå alltid något. Förrut var det nästan "tradition" att de vid finare tillställningar alltid framåt småtimmarna krossade något kristallglas. Aldrig med mening förståss men det är en sådan sak som jag alltid kommer minnas. Det klirrande ljudet från glaset som krossades på nedervåningen. Mammas röst som säger att det inte är någon fara om det är någon av gästerna, men är det pappa som råkat ha sönder det så hörs genast tunga suckar. Alltid samma visa. Det värsta är att alla kan vakna på morgonen och tro att allt kan vara som vanligt. De kan inte förstå hur det påverkade mig och min bror. Kanske inte mig lika mycket längre nu när jag blivit äldre, men fortfarande är det helt annorlunda än när jag är ute med mina kompisar. Att jag är nykterist kanske gör mig mer känslig för sådanahär saker än andra, men innert inne tror jag inte att jag är ensam. Det är lite som att man tappar lite mer förtroende för deras sätt att dricka efter varje gång. Respekten för dem som personer finns där, men det blir svårare och svårare att kunna lita på deras omdömme. Jäkla alkohol asså.. Den förstör så mycket fint. Folk får säga att det tycker det är gott och så vidare men jag fattar ändå inte riktigt. Det är som att det som aldrig haft sex inte förstår hur det är, att den som int blivit misshandlad förstår hur det är o.s.v. Men jag tycker fortfarande det är okej att välja det. För jag kan ju inte begära att någon ska respektera mig för att jag är nykterist om jag inte kan resperktera dem för att de inte är det.

Men jag får fortsätta som tidiare. Gömma huvudet under kudden och försöka somna. Ibland kan man känna att föräldrar borde veta bättre för att kunna vara bra förebilder för sina barn. Nu är ju både jag och min bror som vi är. Men om vi nu inte varit det, hur hade då våra föräldrars drickande påverkat oss? värt att fundera över...
Klockan var 04.00 igår natt när jag helt plötsligt vaknade. Jag stirrade in i ett par bruna stora ögon, de var hotfulla. Jag viste precis vem det var. Blicken jag ville glömma, jag kände hur allt syre försvann, det gick inte att andas. 2 händer som trycktes mot min hals. Allt snurrade, försökte skrika, men det var förgäves. Orden fastnade i halsen. Min kropp låg som fastspänd mot en bänk. Kunde inte röra något, jag satt fast. Allt började sakta bli suddigt, som om bilden krympte mer och mer för varje sekund. Hans ögon var illskna, fyllda av ett hat jag inte någonsin kunnat föreställa mig att se på hans ansikte. Helt plötsligt så slocknade allt...
När jag vaknade var jag alldeles kallsvettig. Jag tänkte att det var nog en av de värsta drömmar jag varit med om.. Mina händer sökte sig mot halsen, och för ett ögonblick så stannade hjärtat. Jag hade så enormt ont... När jag sedan plockade upp min lilla spegel stannade hjärtat för andra gången. Min hals hade 2 stora röda märken, precis som 2 händer....

Jag brukar sällan säga att jag är rädd men inatt var det ett undantag. Jag var inte bara rädd, utan alldeles skräckslagen.. Jag sprang mer till badrummet, sköljde av ansiktetför att få vakna ur denne hemska drömm... Men jag vaknade inte. Jag vände mig om och såg till min förtvivlan att märkena var kvar! Efter ett tag gick jag upp igen, det var tommt, jag var ensam. Men jag vet inte vad som hände för helt plötsligt kände jag hur någon tryckte en kudde över mitt huvud och jag slocknade...

Jag vaknade med kudden över huvudet, klockan var strax efter 11och jagkunde höra pappa prata i telefonen nere. Jag fattade inte vad som hade hänt, det gör jag fortfarande inte.. Spegeln låt på golvet bredvid sängem men när jag kollade mig själv i den så såg jag ut precis som vanligt... Jag vet inte vad som har hänt, jag är 100 procent säker på att jag var vaken inatt och såg märkena...men imorse var dom borta. Jag kanske håller på att bli galen men jag är säker på att det hände på riktigt... Jag är inte en av dem som hävdar att de tror på spöken men efter inatt så börjar jag nog ändra mig. Jag är säker på att han var här, att han ville förstöra för mig...

Jag börjar tro att jag är hemsökt....

En kväll nu i våras berättade mamma historien om när morfar dog. Han dog när jag var ganska liten så jag hade aldrig hört henne berätta om det förut.

 

Morfar hade blivit sjuk så mormor var nere i Uppsala hos honom där han låg på sjukhuset. Pappa, mamma, jag och Per var i stugan i uppe i Rättvik och bodde där. På morgonen när mamma gick ut på verandan låg det 2 livlösa duvor på bordet. Hon ropade på pappa att han skulle komma dit och ta bort dem och han kom ut genom dörren. När han lyfte en av dem kände han hur det lilla fågelhjärtat dunkade inne i kroppen och helt plötsligt flaxade duvan till och flög upp mot skyn. Duvan levde. Tyvärr var det bara en av dem som hade klarat sig så pappa la ut den andra i skogen.

Senare den dagen ringde de från Uppsala och sa att det nog var bra om hon kom ner nu, det var nog inte så långt kvar…

Mamma åkte ner dit, och hon fick sitta tillsammans med sin pappa då han dog.

 

Mamma berättade i efterhand att hon ångrade att det inte begravde den döda duvan ordentligt. Hon såg det som en symbol.

Jag tror verkligen att det var ett tecken att duvorna låg där på morgonen. Innerst inne vill jag tro at det symboliserar vad som händer efter döden. Att den ena duvan fortsätter leva och flyger upp mot skyn önskar jag är ett tecken på att det finns något mer som väntar. Att allt inte är slut. Och den döda kroppen (den döda duvan) blir kvar på jorden som ett minne medan den andra delen flyger iväg. Upp, mot något okänt. Kanske finns det en himmel dit man kommer, jag vill i alla fall tro att själen hamnar på ett bra ställe.

 

När jag dör vill jag kunna göra som duvan flyga, upp, bort och mot en himmel där jag hoppas att jag är välkommen.

 


På köksbordet låg ett litet blått kuvert. Det var adresserat till alla i familjen
och eftersom ingen öppnat det än tog jag mig friheten att själv göra det.
När jag tog upp kortet ur brevet möttes jag av det bekanta ansiktet.
Tårarna började rinna ner för ansiktet och jag var tvungen att anstränga
mig ordentligt för att inte blöta ner kuvertet. Det var ett tackkort från
Bengts fru som tackade för all vår hjälp och stöttning vid och innan
minnesstunden…








 

 

 

 

 

 







Nu känns det verkligen, jag känner att han är död.
Han kommer aldrig mer visa mig de modellbåtar han har byggt,
aldrig mer kommer jag kunna se på honom och tänka hur bra
han och Barbro verkligen passar ihop.
Han är inte levande, han är borta, han är död…




Det känns så fel när jag går runt och är ledsen för att han inte finn längre
men jag kan inte hjälpa det. Bengt var ju min brors svärfar men det känns
som att han lika gärna kunde ha varit min morfar. Att tänka mig in i
Lenas situation känns helt overkligt. Att förlora sin pappa, någon man är
uppvuxen med och älskar. Det måste vara bland det värsta som finns…

 

Bengt blev inte många år äldre än vad pappa är nu och det gör mig orolig.
Jag vill inte att pappa ska dö ifrån mig. Jag vill att mina barn ska få en
underbar morfar som de kan leka med, som vi kan åka och hälsa på och
som älskar sina barnbarn lika mycket som han har älskat mig.

Det är faktiskt sällan jag säger det men jag är nog rädd.
Rädd för att min pappa ska försvinna, rädd för att bli lämnad
kvar och rädd för att livet inte alltid blir som man tänkt sig…