Det kom en sommar och jag är fortfarande ingen mästerbloggare. Har aldrig varit, kommer aldrig bli och mer än så är det inte. Jag flyttade in i min nygamla lägenhet och förlorade mig själv i körkortsplugg, inredning och allt som livet kunde ge denna regniga sommar.

Nu kom en början till en höst, och en förlorad sommar forsätter med en delad höst med fina vänner. 59 kvadrat och så många klösande älskade kvinnohjärtan som inte vill annat än att göra gott för världen. Vad jag tycker om er, även fast ni rubbar mitt personliga space och köksordningen i mina skåp. Jag är tacksam över att ni finns i mitt liv! 
 
 
Thåströms ångestladdade briljans, omtumlande och helt fantastiskt. Förlorar livet till musiken och torkar alla tårar på en fin vänns axel
 
Min sängram sitter ihop!!! Jag kan nu dö lycklig ❤️




Det står en halvfärdig sängram i mitt rum. Fiskmåsarna leker utanför fönstret och jag är lite för trött för att orka kliva upp. Igår var en sådär enormt fin dag. Jag var ute på Sillvik och hjälpte till lite med sommarlägret så ska vara där under veckan och jag fick chansen och var bara njuta vid havet och klipporna. Kvällsvärmen har vart så enormt skön den senaste veckan och igår hoppade jag över en buss bara för att kunna ligga på de varma stenarna bara känna havsdoften. Och jag har badat i år. Hör och häpna! Känns lite galet faktiskt men jag premiär doppade mig i lördags när vi var ut på Hönö. Det är så enormt vackert, det är helt sjukt att lite sten och vatten kan få en att njuta så av livet. Det blev bad igår också men då hade jag lyxen med sandstrand (insjö barn som jag är). Klippbad är ganska läskigt, men badskor är räddningen, inga mer skärsår under fötterna för min del! 

Sillvik. Att vi äger en så fin kursgård.






Lite Hönökänsla






Jag är för trött för att vilja annat än sova och njuta av sommarvärmen. Min hjärna fungerar bara halvt, som att den vill ligga i sin kuvös och vila upp sig lite till innan verklighetenssommar kickar in. Blommig värme spred sig när jag hittade två godingar att hänga i garderoben.





Det är så mycket som har hänt under kongress veckan men jag orkar inte skriva alltid nu. Inte för att det är som jobbigt men för att jag måste lägga energi på att orka framåt. Jag ska samla mina tankar men först ska jag nu njuta av livet från min balkong och tankar om att få upp mina tavlor på väggarna. 
Innan denna sommar är över ska detta få bli mitt hem på riktigt 


Jag har förlorat mig i ett glittrande dunkel. Ett blått hav av drunkningsrisk men där glittret gör att det är värt det. För det vackra vinner alltid. 
Jag matchar mina naglar med känslan i väntan på att baknykterheten ska lägga sig





Ganska mycket så är min morgon i dag. Jag pluggar körkortsteori men sen insåg jag att jag behövde skruva ben till köksbordet. Av någon outgrundlig anledning så har jag skaffat mig ett enormt tungt köksbord som självklart helt omöjligt att ställa upp själv men eftersom att Mark titta förbi på söndag tänkte jag passa på att skruva hop benen så att vi kan vända upp det tillsammans när han är här. Kanhända blir också en sväng till IKEA för att hämta sängram men den skulle också vara extremt tung så vi får se lite granna  hur vi tänker.. Jag har kollat på matchande sängbord till ramen jag ska köpa och de är så otroligt fina men dyra så du får vänta till senare. Jag kan leva bra på mina vackert staplade svarta kartonger hehe. 

Mina naglar är utsmyckade med mitt (just nu) favorit nagellack,guld och silver glittrigt om man kan inte annat än bara känna sig lite för uppklädd när en har målat med det. Det kändes helt perfekt och ha till en dag i kombo med verktygslådan. Kontraster ni vet precis så som livet ska vara. 

Jag vill ha en slagborr. Då var det sagt. Det är så så drygt att jag inte kan få upp mina tavelramar eller framför allt snarare gardinstänger med anledning att jag fel sorts borrmaskin, suck. Nästa vecka så är jag borta vilket innebär att jag får inte upp några gardinstänger då och det hade vart så skönt och få upp den nu innan jag åkte till Lund men jag har inte ro att ringa brorsan för låna eller åka och köpa min egen. Egentligen vill jag ju ha en egen men jag inser att det kanske inte är så ofta som en behöver använda slagborr så jag kanske måste vi ta tag till genom lån av bekanta. En slagborr, hallå en slagborr. Är det den som 21 åring helst av allt ska vilja köpa?  Haha jag kan skratta lite åt mig själv ibland men ja det är bara och acceptera det, jag är knäpp. Jag skoja förresten när jag sa att slagborr var det som står högst upp på min önskelista, där står just nu ett portabelt badkar. Sedan de renoverade min lägenhet så måste jag nu fundera över andra kreativa lösningar att få njuta av ett varmt bad på kvällen. Alla tips är välkomna!!
Jag är trött men har ändå fått en del gjort idag! Kartonger har stegvis tömts, smutsig tvätt har hunnit blivit ren och sedan kladdig igen av rinnande mascarafläckar, verktygslådan har gått varm och snart är alla hyllor i köket uppe. Många svordomar och en vilja av stål ska nog ro detta så kallade hem i land. Gardinerna måste upp, de gör så mycket för att få mina rum att kännas som ett hem. Mitt hem. En sådan liten detalj gör så mycket. Jag vill inget hellre än att falla tillbaka i den fantastiska känslan av att ha en trygg punkt i livet som bara är. Är där och inte flyttas hur mycket jag än snurrar ut. 


Ja detta ska vara ett vardagsrum, eller något liknande. Det är en tolkningsfråga.
Jag tänkte att det i alla fall inte kunde vara värre än detta för resten av lägenheten var ju i helt okej ordning, hah!


Detta skulle vara ett sovrum tror jag men det är också lite tvek på den faktiskt. Mycket spänning i tillvaron för att hitta det en söker. Jag letade badrumsmattan som jag plötsligt råkade hitta när jag hängde ut en annan matta på vädring. Från balkongen och ner 4 våningar föll min lilla runda matta som tydligen varit lindad i den jag hängde ut. Byggarbetaren nedanför såg lite lagom förvånad ut när jag hojtade min ursäkt och sprang ner. Så det kan gå. 

Idag sökte för övrigt mat men insåg att det var rätt tomt på den fronten. Lite sambal i kylen men annars dammigt i kylen. En promenad till affären senare kunde jag avnjuta en förstklassig middag på min lyxigt vackert inredda balkong med en gnutta havsutsikt! 


Peace out people!



Jag har ÄNTLIGEN lyckats hitta en bikini! Ord är inte tillräckligt! ❤️
Jag orkar inte med alla gånger att känna så intensivt. Som att allt hela tiden är på högsta volym eller helt knäpptyst. Men lika frustrerad blir jag av mellantinget i den lilla gränden där jag inte vet upp eller ner. Så jag blir aldrig nöjd. Lite som att livet bara försvinner ut med alla känslor, jag vill skrika. skrika så högt att mina stämband inte längre håller. Jag vill att tystnaden ska ta mig med sådan kraft att medvetslösheten är ett faktum, att det inte finns någon återvändo. Mellantinget känns ack så lockande, men inte på något sätt tillräckligt. Det har alltid varit av eller på, no eller go, precis som den beroendepersonlighet som bor i min bröstkorg. Bankar lite då och då för att visa sig, inte känna sig bortglömd. Men jag vet att du bor där, och jag vet hur du ser ut. Det är inte längre som en liten grå dammtuss som plötsligt kunde svälla och ta över hela mitt sinne. Jag vet att du finns nu och det innebär att jag tvingas förhålla mig till dig. Måttligheten kommer aldrig att få ta någon större plats i mitt liv, för jag kan inte hantera lite. Antingen helhjärtat eller avstå, halvhjärtat blir som en liten bäck mellan vad som alltid varit verkligheten. Lilla stora kaosiga beroendepersonlighet. Du bor tillsammans med mitt känslomonster och ibland är ni så jävla svåra. Det fattas ett förhållningssätt men det kommer nog aldrig bli konstant, sådant förändras ju med tiden. Från dag till dag, ibland känslor som behöver ta mindre plats, ibland en impuls som inte är tillåten att agera på. Som det inte finns något annat än att hantera men att aldrig riktigt veta hur är tröttsamt. Som att rullbandet du springer på plötsligt byter riktning och inget blir sig likt åt nästa håll.
 
Men det är tur att en blir klokare med tiden. 
 
 
Så mycket tårar och känslor till så små kläder... Denna morgon orkar jag inte med mig själv...



Det finns inte så mycket ork i min lilla kropp just nu. Huvudet tar allt som inte försvann i och med flytten. Lite konstgjord andning för att hålla ihop trådarna fram till fredagens semester och nästa veckas kongress. Jag är hel. Hel men trött, för inget faller i bitar men jag vill bara få sova. Lite mer än vad som är okej. 
 
Veckorevyn listade gånger då kära Håkan satt ord på det vi kände. Det får räcka för ikväll. 

     
     
     
 


Nya livet som pudel är officiellt här. På bilden även en dränkt pudel för övrigt. En trött men rätt nöjd sådan. Dock lite mindre glad när jag vaknade imorse, men mitt hår är inte gjort för att sova på blött så jag tänker att det är en del av grejen från och med nu, att vakna till ett fågelbo på huvudet. 
Men nu ska jag ta mitt ruffs och krafsa mig till badkaret för idag kommer Mark, Lilliz och Johanna ner och imorgon flyttar jag!!! Jag får nycklarna idag vid tre och vi kanske kommer kunna börja ställa in grejer redan ikväll. Då hade jag varit så lycklig! 

Ibland finns det så mycket känsla i min kropp. Ett enda virrvar av abstrakta sinnesintryck, ett sätt för min kropp att avreagera sig. Den där åskan i bröstet som ibland inte tycker sig få tillräckligt med utrymme utan bestämmer sig för att ta över hela systemet. Checkar ut den normala funktionen och bara tar över utan att fråga först. Då fyller den mig helt. Mitt hjärta, mina fingertoppar, mina lungor, min hjärna.

Ibland önskar jag att det fanns en strömbrytare, bara stänga av allt. Sova. Och kanske ta tag i det en annan dag. Men känslorna sveper som ett argsint hav, som en våg utan kontroll. Natten klockar minut för minut i väntan på att kroppens storm ska lägga sig, att få känns lite mindre av allt. Att få resa ett skyddande tält på den isiga glaciär som bränner i mitt bröst, dra ur träflisorna från magen och vila en stund. En väntan på utmattningen som till slut vinner kriget 


Det här med att kanske få bli förälder. Jag tänker ofta på det, mycket oftare än vad jag skulle önska. Tänk så kan jag inte få barn, det gör lite ont i mig att ens tänka tanken. Och ja, jag vet att det går att adoptera, för det spelar inte någon roll vems mage livet har växt i men det är ändå känslan av att min kropp kanske inte kan. Är det då ett tecken på att jag inte är menad att ha barn? Ofta tror jag det, även om det inte är en så rationell tanke så känns det att det då rör både egenfött eller buret av någon annan. Det kan vara universums sätt att säga att jag inte är lämpad att hjälpa liv till denna jord. Att min mening kanske är något annat, att jag kan göra bättre nytta någon annanstans. Kanske är jag då menad att bli upptagen, engagerad, fokuserad och enormt insatt i jobb eller liknande och att det inte är menat att kombineras med familj. Kanske är min mening att lägga mitt hjärta i linje för att hjälpa världen att komma på fötter, bli lite mindre sned. För att förändra det andra inte orkar slå sig igenom. Det går kanske inte att göra med små frön, små liv, små hjärtan som slår i takt och otakt med mitt eget. Att vara förälder kanske inte går att kombinera med min existens. Alla mina spretiga tankar, knasiga idéer och sömnlösa nätter fylld av så mycket engagemang och vilja att det ofta svämmar över. Min frekventa impuls till att hävda min rätt och all den ilska som väcks i mig när någon försöker trycka ner människor i min närhet. Det vackra i världen som bara flödar och som bör visas upp för alla att se, hur vinden kan rycka tag i hjärtat och bara virvla om och lämna en salig röra. Alla dessa känslor som ännu inte hittat en plats i mitt hjärta, kanske heller aldrig kommer det. Dessa mängder av icke genomtänkta beslut och handlingar, krokiga stigar och stjärnklara nätter. Kanske är det inte lämpligt att så ett barnafrö i mitt liv. Kanske inte för någons del. Det gör så ont i mig att tänka så för jag har så mycket kärlek i kroppen, en sådan längtan som inte vill något hellre än att få blomma, om än bara lite på ett hörn. Allt jag gjort i mitt liv, alla flängande tågresor, mina oklanderligt dåliga beslut, sena kvällar fyllda med skratt och alla de gånger jag bytt riktning total. Så har längtan efter liv alltid funnits där genom allt. Konstant som en värme i magen. Men med alla kort på bordet, vore det rättvist? För jag älskar mitt liv, mitt sätt att se på världen, människor och allt det enormt vackra som finns runt omkring mig. Jag får chansa och försvara mitt rätt att jag inte alltid vet vad resultatet av mina handlingar kommer att vara. Att varje dag få se ljuset i människor som gör det de älskar, glittret som sipprar ut ur ögonvrån och smittar av sig till oss bredvid. Vi som ibland behöver mer glitter och äventyr i vardagen. Allt detta vill jag vatta våra frön med, bilden av hur vackert livet kan vara. Om en bara kollar extra noga, kanske åt andra hållet än de andra på bussen, genom att ta omvägen bakom lekstugan istället för att gå snabbaste vägen genom lekparken. Men hela jag kommer liksom på köpet, med alla mina fel och briser också. För vem är jag att döma min lämplighet att få påverka ett liv på det sättet? Kan vi någonsin ta det ansvaret och fullt veta vad vi ger oss in på? 
I helgen har jag fått träffa älskade Celine!!!
Och just nu känner jag mig som världens bästa kompis som använder all min viljestyrka för att inte ladda upp mängder av charmiga och mindre charmiga bilder. Men som jag har saknat henne och känslan av att kunna göra absolut ingenting tillsammans. Det är en skön känsla i magen av kravlös vänskap. Jag minns när jag låg på hennes säng och bläddrade i KP-tidningar och hon satt vid datorn och kollade klart på någon serie och det var så skönt. Lite som att vi hade massa saker vi kunde göra men inte brydde oss. De gånger vi ses och det är som att vi plockar upp där vi senast sågs. Nu var det 5 månader sen senast och ungefär efter 3h insåg vi att vi var trötta på varandra. Ärligheten i att kunna erkänna det! Helt fenomenalt fint. Men lite sushi senare så var vi mer pigg på tillvaron igen och packade sedan om för en kväll i skogen med popcorn och filmmys. Alldeles lagom för en lördagskväll. Nu är det mindre än två veckor tills vi ses igen, det känns fint! ❤️

Och ja, hon okejade den a bilden haha!
Mitt positiva peppande inlägg om hur bra SJ sköter föreningar får vänta lite. Jag är inte arg på dem som många verkade vara men när jag insåg att jag skulle vara hemma 03.30 istället för 22.30 så ville jag lite grina där och då. Jag längtade efter min säng något så innerligt mycket. Det men jag är ändå glad att jag klarar av att vara positiv i kaosiga situationer, för du är nya resenärer är något av det värsta jag vet. Alla har rätt att vara missnöjda men jag tycker väldigt synd om de snälla tågvärdar, lokförare, taxichaufförer och busschauffören som inte gör något annat än att försöka få oss hem. Det är inte deras fel att det blir elfel på spåren så drabbar tusentals resenärer men eftersom att de jobbar närmast oss så får de ta våran ilska, det är inte rättvist någonstans. Så hur besviken arg sur hungrig och ledsen jag ibland kan jag känna mig inför kollektivtrafiken så har jag principen att aldrig medvetet ta ut det på personalen. visst kan man ibland blir bemött av dåliga attityd otydlig information eller liknande men jag tänker att det alltid är den mänskliga faktorn som spelar in. Alla kan inte ha en bra dag alltid och av alla 100 människor som jobbar så tänker jag att det Är bara mänskligt om någon av alla de jag träffar har en nolldag. kanske var bra att den här tågvärden träffade just mig i dag eftersom jag klara av och hantera detta, jag förstår precis hur det är att det inte alltid orkar möta andra med ett leende, speciellt om man fått mycket skit under hela dagen. SJ är jättebra på det här med ersättning. Är du mer än ett visst antal minuter sen så får du utan problem hela världens av din resa tillbaka för att kunna åka en annan gång istället. Jag har många gånger åkt gratis resor tack för att du är så bra på att ekonomiskt kompensera sina förseningar. Som tidigare fattig student så det här varit ett sätt för mig att kunna unna mig en extra resa till någon jag tycker om eller till ett ställe jag vill åka. En riktig lyx alltså! 

För säga vad man vill men tåget smidigt färdsätt. Jag älskar kunna sträcka på benen, slå upp min dator, brodera, läsa bok eller liknande utan att behöva tänka på någonting annat i än att  bara vara. Det är lyxigt!

Så trotts all #panikikollektivtrafik kom jag hem med ett leende på läpparna! Och vill ni veta allt galet som hände så kika in på Twitter under hashtagen!