Hjärta bara explodera
låt ditt fyrverkeri få lysa upp för alla
alla det är dagar vi har svårt att se
Så mycket vackert det finns
världen är så mycket mer än de märken som lämnas kvar
Så mycket känsla han rymmas i så lite kropp
nästan som att det var menat att vara överväldigande
Början till slut blir fenomenalt krokig
slutet var egentligen slutgiltigt  
aldrig kommer vi dit igen
För varje dag blir som ett nytt slut
hela tiden följt av en ny början
en chans att våga starta nytt
Tankar om allt det vi känner är verkligt
speglar en skev världsbild
Inte något vi orkar leva efter sådär till vardags
drunknande av tankar och känslor skulle bli så stort
inte längre rum för syre
Bröstkorgarna höjs och sänks i ojämn takt 
inget konstant, inget är verkligt i känslostormen

Likaså fastnar vi varje gång med hjärtat i handen
i hopp om lite spelrum i lugnet

Känslan när en bara önskar ett meddelande på telefonsvararen som går att lyssna på om och om igen. Något sådär lagom verkligt som får en att känna att andra människor existerar. Den fallande känslan i maggropen slutar i en telefonsvarare. Sådär lagom mycket liv. 
 

Slagen vill bara ut
dunkandet i bröstets desperata dans
basen gungar hela världen
så vi kan glömma allt

lite som de dagarna
vi inte riktig orkade, förlåta
Oss själva för skulden
den som inte är vår att bära
gömmer allt

ljusens blinkande stress
höfterna tyngs mot markens djup
världen är under oss
glömmer
känner inget alls
inte någon existerande verklighet



ibland känner en hur hela hjärtat
liksom bara inte orkar
När hela världen snurrar
alldeles för fort
Som om inget en gör skulle kunna hindra
 
blodet som bara pulserar ut
Känslorna som fastnar 
likt små flugor i ett nät
Det vänder så fort
en sekund till nästa kan göra
all skillnad i världen
en fin dag till något virvlande
tumultet
 
ringandet i öronen
Sättet för kroppen att slå ifrån
kortslutningarnas dans
cellerna seger i febervärmen
i takt till ett lugnt försök till struktur
 
En av mina nya utmaningar!
Efter mycket funderande så har jag kommit fram till att jag ska testa att satsa på en förändring i mitt liv. Jag lever ett fint liv idag men jag tror att jag skulle må bättre om jag får lite mer struktur i min tillvaro. Jag tror att ökad struktur skulle kunna bidra förebyggande till att jag blir bättre förberedd att kunna hantera stressiga situationer, bli piggare på dagarna och få lättare att prioritera min tid kring vad jag hinner och orkar.
 
Det jag har lovat mig själv att göra är:
* Skapa rutin på att äta frukost varje morgon
* Jobba för bättre sömnvanor
* Skapa rutin i vardagen med t.ex städning, inplantering av ledigtid, m.m.
* Fortsätta organisera mina åtaganden och uppgifter i form av veckoplan med detaljerad tidsangivelse
* Jobba för att hålla mig till mina planeringar
 
 
Men för att detta ska fungera har jag insett att jag behöver prata om det. Jag behöver vara öppen med folk i min omgivning om att jag ska försöka satsa på detta. För jag tror att om jag är tydlig med mina styrkor, mina svagheter och på vilket sätt jag jobbar med dem så tror jag det kommer löna sig i längden. 
 
2014 blir för mig #NyaStrukturlivet
minsta lilla knarr
Hela kroppen ryser
varje millimeter är på helspänn
i väntan på att något åter igen ska hända
 
Darrande händer klickar ett lås,
det som tidigare varit en falsk trygghet
gick över till meningslösa
gester, som en pjäs för någon annan
 
rummet krympte flera meter
blev en instängd iakttagen skrubb
nycklarna sticker ut
Mellan knogarna så fort det skymmer
 
ljuden skrämmer det innersta
alla små blodkärl stelnar
Varje gång jag sirrar in i dem
deras ögon,
misstänksamheten gror i huvudet
 
Får ge det lite tid
fast inget i längden är hållbart
blir tvungen att falla sönder
Tryggheten kanske kommer åter
i alla fall hoppas jag genom kaoset
 
de dagar man bara vaknar
illamåendet sitter i halsen och man önskar
Allt kunde bara få försvinna
vänder huvudet och kudden för att få några minuter
lite till
snälla in i dimman så hjärnan får vila
 
blindheten från det kritvita rummet
innan ögonen vant sig är det nästan outhärdligt
Köksskramlet låter som blixtar, åska och stenras
gråten sitter i halsen redan från början
för man vet att man egentligen inte orkar
 
ändå lyckas man på något sätt ta sig upp
Mirakulöst stiger man ut sängen
tills hela världen snurrar 
och man måste sitta igen
 
kroppen värker men hoppet finns där
om att morgondagen kommer
Annorlunda
inte lika ond
förhoppningsvis lite mindre kraftlös då
 
Den sitter fortfarande där. På samma ställe som när jag gick i 8:e klass och var så stolt. Samtidigt så korkad.
Ulrika skrev lappen, idag minns jag inte uppgiften för troligen lärde jag mig inget. Inte egentligen, kanske där och då men det var inget som hade plats att stanna. Efter den dagen lovade jag mig själv att det skulle vara målet, tre stora bokstäver, bekräftelsen på att jag var värd något. Att jag också var viktig. Duktigheten fick bli min grej, jag blev stark, för att stänga ute allt annat.
 
Hela tillvaron var byggd utifrån en enda sak, prestationer. Jag var mitt arbete, gjorde jag något bra kunde jag få må bra men om jag misslyckades med en uppgift rasade allt. Svarade jag fel på en fråga kunde jag gå runt och hata mig själv flera dagar och ältade allt om och om igen. Den onda cirkeln fortsatte så pass att jag efter en tid började bli mindre nöjd med sakerna jag gjorde. Även när jag fick beröm och bra betyg kunde jag inte låta bli att själv leta fel i allt jag gjorde. Felet var mitt, jag var felet. Tanken om att förutsättningarna kunde bero existerade inte. Men det hela låg inte i att jag ville bli sedd, det var uppskattningen jag ville åt. Känslan av att vara viktig för andra definierade mig, så länge jag kunde hjälpa andra var jag värd något. Hjälpandet gjorde mig lycklig, det tänker jag inte förneka men samtidigt blev det som en mur. Jag fick jobba med andras lidande istället för att ta tag i min egen situation och kanske just då var det mitt enda sätt.
 
Om jag då vetat det jag vet idag hade jag med största sannolikhet handlat annorlunda.
Men hur berättar man för en 14-åring att det du kommer ångra mest om fem år är att du inte tog hand om dig själv tidigare, att de tre stora bokstäverna egentligen inte betyder något alls. För ett dåligt betyg eller kritik gör dig inte mindre värd, även om du tror det. Hur berättar man att ditt liv inte blir mer meningsfullt ju fler personer du hjälper, att det finns ett alternavit till att behöva utkämpa ett inre krig varje morgon. Men att du först verkligen kommer inse detta efter att dina klasskompisar hittat dig avsvimmad på en toalett och du tvingats åka ambulans till sjukhuset...
 
 
Skakiga händer krafsar bland papper
hopp om att få struktur
hitta lösningar
Orka problemen
 
skratt, tårar
framgångarna blandas med hopplösheten
det svåra är att få vågskålen i balans
inte låta problemen rinna ur
Inte bli dränkt, klara av det
 
Psyket behöver simlektioner
bara ifall,
i förebyggande syfte
men vi kompenserar med entusiasm
det funkar ett tag till
 
Mina ögon svider men jag försöker forma någon form av sammanhängande ord. Sjukvårdstexterna rinner mellan mina fingrar och inget verkar riktigt fungera. Jag skulle plugga, men allt jag gör är huvudvärk. Ja, jag gör min huvudvärk. Kan inte sluta tänka, orkar inte ens vila, vill bara sova, men inget går. Febern har varit nere, i alla fall lägre. Inte normal men kanske. Det var som ett bowlingklot, tryckandes på insidan av mitt skallben. Inte ens piller hjälpte. Bara lite, bytte klotet mot en handbode ll. Lite mindre men det gör fortfarande ont. Hoppas på en lättare morgondag. Tillbaka till den 147 år gamla bygnaden, vi kämpar några veckor till innan vi får andas!


 
Ni fina söta underbara, allt blir så ljust. För en kväll så kan man bara släppa allt, glömma alla problem och bara vara. Mer er känns inget omöjligt.
Alla dessa skratt, sjuka samtalsämnen, tårar, dåliga skämt och historier. Det bildas som en bubbla runt om, vi mot världen. Ni för med er en känsla av frihet och mycket kärlek.

Allt det ni betyder, kanske utan att veta om det. Tryggheten, lyckan. Det vore som vi sågs jämt, även fast det går långt mellan gångerna är det ingen skillnad. Vi börjar där vi slutade sist. Som om tiden stått stilla. För tillsammans bildar vi en grupp. Så olika och egna på alla vis, självständiga och starka. Men det finns ändå ett Vi. Samhörigheten som varje gång gör mig så trygg. Som får mig att känna mig omtyckt och speciell.

Jag blir så djupt lycklig långt in i hjärtat av er vänner, ni betyder enormt mycket! ♥
 
Den är nu åter, avdammad och framplockad från mina gömmor. Inte sedan i höstas har jag ristat in något men den här månaden har det behövts. Jag måste erkänna att det är något jag saknat. Skrivandet i den lilla svrta. Mitt liv samlat i obegriplia ord, texter och meningar som just där och då behövde en plats. Idag är det mycket jag inte förstår, saker som endast betydde för stunden, som står där av en anledning jag inte kan sätta fingret på. Men det är kanske just så det ska vara. Vissa saker får helt enkelt vara obegripliga. Ett år, en månad och en dikt har denna bok funnits i mitt liv. Den första riktiga samlingen. Där allt står på ett ställe. Innan kunde man hitta mina texter i trasiga kolegeblock, undersidan av bänkar och insidan av garderobsdörrar, vad som fans tillgängligt just då. Men alla dessa är borta, och kanske är det lika bra. En del av min som försvann med tiden. Även om man blir påmind ibland, det känns bra. 























Naglarna är åter igen korta
bortrivna, söndersmulade
insidan skakar
nervositetens hårda grepp svider
vänder ut och in på allt
 
min dom faller
av någon som troligen inte förstår
Den enda chansen att förklara är snart här
men vem ska ta det på allvar?
 
det enda jag vill är att andas
förmå mina lungor att fyllas ordentligt
Men alla stirrar
dessa hoppfulla blickar
mer ont än gott gör de
För jag kan inte förklara
 
jag ser hur gärna de vill förstå
men de kan inte se utan att döma
Ingen vet, inte jag
 
Snart ska de åter stirra
be mig förklara
Någon jag själv inte kan
domen kommer på ofärdig grund
de har inget att stå på
Bara förutfattade meningar 

nummer, inte ens mina egna
Vänners telefonnummer men vad hände
mitt, det saknas
Hjärnan tappade bort det
någonstans mellan läroböcker och kurspapper

som att springa, samma plats
hamstern är död, men hjulet snurrar fortfarande
Snabbt
krossar all struktur, vart den än befinner sig

Huvudet slits från tanke till tanke
utan stopp, härjar
tills tapeten tar emot, och fläckas röd
Tankarna rinner över golvet som i ett hav 
omöjliga att fånga
och blandas med den salt förtvivlan
 

“Om du måste ropa något, ropa: kämpa för fan!”




Vet inte vad det är
men jag vet att du är annorlunda
tydlig, klar och skinande i allt det gråa
så levade och fantastisk
För i din närhet kan jag släppa allt
gå utan att se mig om
drömma utan att vakna
tro utan att tvivla
 
Men vad innebär det
värmen som sprider sig
saknaden, din lukt och närhet
du sticker ut, gör allt annat oskarpt
Det är perfekt, men ändå en massa tankar
tänk om, men vill inte förstöra
 
ljuset du sprider, lugnet
den bästa tiden är då vi pratar
Om allt eller om inget
men det som betyder är känslan
av det perfekta
 
Du får mig att må så underbart bra min vän 




V
i lever som i ett krig

små spelpjäser som flyr för livet

många dras med i fallet

Ner mot grunden och allt det som alla fruktar

desperata försök att rädda det som går

 

Alla orkar inte kämpa

för vem är de att begära

att vi ska slita varje vaken minut

skrika åt döva öron

 

Om bara någon hade frågat

försökt lyssna

så hade vi lösningarna

Alla de som tror de vet

men ålder är bara en siffra

 

De kommer inte inse vad de har gjort

inte för än de står ensamma kvar

utan någon framtid att luta sig emot

Då kommer de ångra,

önska att de tänkt om

vi fanns där, men ingen såg vår förmåga

inte för än det var för sent



Inte för än man hållit en nästan medvetslös 11 åring känner man
inte för än man försökt trösta alla vännerna utan framgång
Inte för än man ser kaoset runtomkring
Då känner man allt det overkliga


Se någons blick vara på väg bort
att inte få kontakt
Försöker klara av allt
tills de grönklädda kommer instormandes som en räddning

Lämnar över till trygga händer och ser mig omkring
Kaoset kvarstår
ingen tid finns att förlora
Chockade, rädda, oroliga
men lämnar allt till de andra
Hoppar in och åker

 

Båren rullas ut ur bilen och in i ett av de vita rummen
Nålar, sladdar och slangar
vita rockar som springer fram och tillbaka
gör ett tappert försök att behålla lugnet
men hjärtat slår redan så fort det orkar

 

tiden stannar samtidigt som den springer
Känner en liten hand som försiktigt trycker min
nerbäddad ligger en 11 årig flicka med stora ögon och ler trött



vad hände med min värld, den som jag brukade älska
luften som jag andades så lätt
färgerna som var så starka att det stack i ögonen

livet vände, men jag vill tillbaka
inte till hur det var förrut
men till allt det trygga
de välbekanta dofterna
ljuden av strängar som smekte mellan fingrarna

men ljusen börjar klarna lite bit för bit
små fläckar som räddar mig från att falla ner
lägre under ytan, under jorden
men jag vet att jag inte får krama dem för hårt
rädslan att de också ska dras med i fallet


Vindarna vänder
snabbt
ingen tvekan om något
Allt det goda rycks bort
ut ur hjärtat
på en enda kväll

Det räckte med att blunda
och se dig igen, raserade
långt inne hördes din röst
starkare för varje minut
Utan att väja för något, krossade

du finns inte här
men ändå är du på något sätt så levande
Jag trodde du med tiden skulle försvinna
men jag hade fel
Vill glömma, men ändå minnas
minnas allt det fina
men låta skulden försvinna

Minnena rispar mot mitt hjärta
och hinnan blir tunnare
vissa kvällar blir det bara för mycket
Orken sipprar ut genom de små såren
allt för att sedan brista och bilda
Den stora floden vi är dömda att drunkna i