Livet är så skört. Det får en att inse hur sällan jag pratar om mina näras betydelse. För jag älskar er verkligen, även om jag allt för ofta glömmer att berätta det.  

En sådan här ledig dag med minisemester. Roadtrip igår kväll med bästa Linnéa över ett genomblött Sverige. När vi körde igår hade vi inte riktigt räknat med att det skulle vara sådant tungt regn hela vägen men vi tog oss fram säkert även om det tog lite längre tid än planerat. Denna vecka har bara innehållit en jobbdag och lite samtal men resten ska få bli ledigt! Peppar inför helgens ledarkursen till helgen och att gå träffa fina vänner under FESTEN. [Om jag lyckas boka de där himla biljetterna vill säga...]

Skärgårdsturen idag med Cecilia blev inställd då vädret var ungefär lilka peppande som en Thåström-låt. Vackert men molnigt, regnigt och blött. Men inte hänger en läpp för det. God lunch, fina samtal och trevligt sällskap ❤️










Älskade älskade digitala leksak, en prylnördig grej i ett vidrigt konsumtionssamhälle. Men idag tänker jag inte bry mig, jag är så lycklig över att ha dig hos mig att mitt hjärta bubblar lite när jag tänker på alla inställningar. Vilket objektiv jag ska packa idag känns viktigt och betydelsefullt även fast jag bara vet att det är en stor platstbit men lite glas, speglar och digitala kopplingar.

När jag håller den i handen så blir den som en del av mig, en förlängd arm som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera. Ett sätt att få bevara alla fina stunder men också ett sätt att reflektera. Det är fint, och jag är nöjd med att jag inte har tröttnat på fotografering trotts att det gått många år ❤️




 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Mina små älskade solstrålar, ni växer upp så fort och jag blir så stolt över att se hur ni formas till bra människor. Hur ni blir så starka individer som vågar, testar och vägrar ge upp inför saker som är en utmaning. Hur ni strävar efter att växa och få göra det ni vill. Älskade ungar, det kommer gå så bra för er i livet oavsett villja stigar ni tar på vägen. Ni kommer att få vara de lyckliga, framgångsrika och helgalna personligheter ni är. Jag är ärad över att få ha er i mitt liv, för det är verkligen ett privilegium (shit jag svarade rätt på första försöket!!). Det gör mig till en bättre människa att ha er i min närhet och jag hoppas att ni kommer veta vart jag finns. Att mitt hem alltid kommer vara öppet för er, att oavsett hur illa ute ni är så kommer jag alltid rädda upp. När du blir fly förbannade på era föräldrar att ni kan kan gömma er hos mig, där både ni och de vet att ni är säkra. Mitt hjärtat kommer alltid vara öppet för att lyssna på dehär sakerna som är skämmiga, allt det ni inte riktigt vågar säga till någon, kanske inte ens till er själva. Oavsetts hur samhällsnormernas lilla trånga låda så lovar jag att stå pall när ni bryter er loss, ifrågasätter och vågar välja er egen väg. För ni är så unika att ingen tror något annat om er än att ni kommer göra stordåd. Och det gör ni bara genom att finnas till, det handlar aldrig om prestationer, jag hoppas ni lär er det så småning om, även om det ibland kan komma att kännas så. Era val i livet kommer spegla sig i era vackra ögon och oavsett vad som händer så lovar jag att finnas där för er i allt knasigt, dummt, roligt, sorgsamt, galet och helt underbara saker ni kommer göra med era liv.
Älskade barn, Wilma, Alexander, Molly och Lukas. Ni är så vackra att detta jorden inte riktigt kan hantera det alltid. Jag älskar er till månen och tillbaka! 
Imorgon (eller snarare om några timmar) väntar lite tågande mot huvudstaden. Skräckblandad förtjusning inför junisfestivalen och allt vad den innebär. Men det känns skönt att komma en dag tidigare för att hinna umgås lite och hitta lugnet i denna stad. Jag tror att om jag planerar bra på tåget imorgon och att i kombo med att få komma en dag innan så kommer nog det göra mycket. Men nu är sömnlösheten dominerande, med scenarion i huvudet och kråkor i magen slänger jag in handduken. Ger allt och räknar får för konsten att kunna krypa ner med ro. 




Jag vaknar idag och längtar efter stranden. Inte alltid jag gör det men just idag hade känts som en perfekt dag att vara få ta en bra bok, en filt och lite jordgubbar mer sig ner till strandkanten och ligga där och njuta! En bra känsla just nu! Det blir nog en bra dag!
 

Slagen vill bara ut
dunkandet i bröstets desperata dans
basen gungar hela världen
så vi kan glömma allt

lite som de dagarna
vi inte riktig orkade, förlåta
Oss själva för skulden
den som inte är vår att bära
gömmer allt

ljusens blinkande stress
höfterna tyngs mot markens djup
världen är under oss
glömmer
känner inget alls
inte någon existerande verklighet

Förlorandets kraft bara sköljer över mig när jag kollar på gamla bilder! Värmen blir lite mer verklig när jag ser känslans ögonblick förevigat i digitala pixlar. Som det wedding-geek jag är triggar bröllopsbilderna det där lilla extra, skönheten kring allt och det där exalterade lugnet. Ögonen de lyckliga, gör just där och då utstrålar de sådan värme och skönhet att det smittar av sig på hela omgivningen. Alla blir en liten gnutta vackrare. För vad som händer sen speglas sällan just den dagen, och det är inte relevant just där och då. 

I en framtid ser jag mig själv tillsammans med en vacker människa. Klänningar som är så vacker att alla häpnar och blommor av de allra vackraste slag. Liljekonvaljer, på något sätt vill jag att de ska vara en del. Den allra starkare kopplingen till mamma jag kan tänka mig. Och få saker slår den doften. Tänk att få koppla den doften till ett sådant minne. 

Ändå ligger en skavande tanke om att jag vill hitta någon snart, det känns brottom. Lite som att sanden snart puttar sina sista korn genom timglaset.
Det skrämmer mig. Inte tanken på att jag vill hitta någon att dela allt med (eller lite det också). Men tanken på att mina närmaste kanske inte får vara med och dela den lyckan med mig... 


Leksand, 24 augusti 2010


Prag 25 oktober 2013





Idag är en sängliggande dag, en frosthjärtad dag, men inte riktigt en nolldag. Mycket ligger framöver nu med nästa vecka i Stockholm, kongressplanering och jobb utöver det. Grundlig struktur skulle jag önska mig lite mer av men det är ändå hanterbart nu. 

Jag bläddrar tillbaka i album och längtar tillbaka till frostiga vinterkvällar i Idre. De kvällar då telefontäckningen var obefintlig och lukten från vedspisen fastnade sådär gott i näsborrarna. Jag saknar tiden då glöden fanns att kliva upp 04 för att få fånga solens första strålar på bild. Se skönheten i glittrande iskristaller och kylan som speglar sig mellan träden. Den glöden längtar jag mig tillbaka till





ibland känner en hur hela hjärtat
liksom bara inte orkar
När hela världen snurrar
alldeles för fort
Som om inget en gör skulle kunna hindra
 
blodet som bara pulserar ut
Känslorna som fastnar 
likt små flugor i ett nät
Det vänder så fort
en sekund till nästa kan göra
all skillnad i världen
en fin dag till något virvlande
tumultet
 
ringandet i öronen
Sättet för kroppen att slå ifrån
kortslutningarnas dans
cellerna seger i febervärmen
i takt till ett lugnt försök till struktur
 
Dansdagsvinnare 2013!


Ge mig ett hem att dekorera


Puss


Blodprovsmorgon


Ansökan inskickad!


Vårmys hos Celine


Dagens njutning i parken 
Så finns det de gånger man bara vill strypa vissa människors idiotiska handlingar. Vem får för sig att ens starta en sådan tråd? Att förlöjliga en 13:årig flicka som inte orkade fortsälla leva sitt liv på grund av nätmobbing... Vem får för sig att sådant är okej? Samma sak hittade jag när jag googlade lite och fick upp videos på youtube till minne av henne och där var komentarsfälten fyllda med vidriga glåpord om både henne och hennes familj. Vem kan vilja göra så?
 
Jag blir så arg så att tårarna inte kan hejdas. För att det ser ut som det gör, för hur gärna jag än önskar så speglar detta ändå någonstans bilden av mobbing. En bild där det visar så tydligt att mobbing är något vi blundar för, något som är okej att skämta om eftersom vi hela tiden distanserar oss och aldrig vågar komma nära. I skolan vänder lärare sig om, andra barn går undan eller är tysta. Ingen vill kännas vi mobbing, så länge inget händer mig själv behöver jag inte göra något. Alla får ta ansvar för sig själva. Och när det gäller nätmobbningen är det som att den inte existerar. Eftersom inget händer i "verkligheten" verkar folk tro det är mindre allvarligt. Som om all nätmobbing bodde på en planet långt långt borta och endast gick att se med kikare. Och eftersom det inte är något vi direkt kan ta på så blir det obefintligt. Men vad händer? Nej det är problemet, ingen vågar se och därför blir det ingen skillnad.
 
Om alla människor i denna jävla värld någon gång ville öppna ögonen och se vad som finns mitt framför dem skulle kanske inte fler fina underbara människors liv behöva gå till spillo...

               
              
              
               
 
 
Skakiga händer krafsar bland papper
hopp om att få struktur
hitta lösningar
Orka problemen
 
skratt, tårar
framgångarna blandas med hopplösheten
det svåra är att få vågskålen i balans
inte låta problemen rinna ur
Inte bli dränkt, klara av det
 
Psyket behöver simlektioner
bara ifall,
i förebyggande syfte
men vi kompenserar med entusiasm
det funkar ett tag till
 
 
Tog sällskap med C ner till stan efter mötet. När hon frågade hur det kändes hade jag inget vettigt svar. Helt tom. Jag kan inte riktigt tänka. Det enda jag vet är att det har växt ett riktigt jävlarenama i mig. Jag ska fixa det. Även om ingen mer än jag tror det går. Det räcker nog för mig. Helvete vad det ska gå. Skit samma i vad som är rimligt. Jag får gå i terapi hela nästa år men jag bryr mig inte för nu vet jag vad jag vill. Och mänskligheten ska få se när jag väl är klar. När alla papper ligegr på bordet och jag skriker stundentsånger för full hals. skit samma om jag kommer behöva sova i 2 veckor efter. Jag ska springa ut och vara så jävla klar som det bara går. All min ilska har gått över i någon form av drivkraft och jag tänker inte ängna en tanke till om den är sund eller inte för det här ska gå. Jag vet. Det finns en backup plan men jag tänker inte ägna den en tanke för än det är absolut nödvändigt. Nu kickar vi as och dör lite på kuppen!























Naglarna är åter igen korta
bortrivna, söndersmulade
insidan skakar
nervositetens hårda grepp svider
vänder ut och in på allt
 
min dom faller
av någon som troligen inte förstår
Den enda chansen att förklara är snart här
men vem ska ta det på allvar?
 
det enda jag vill är att andas
förmå mina lungor att fyllas ordentligt
Men alla stirrar
dessa hoppfulla blickar
mer ont än gott gör de
För jag kan inte förklara
 
jag ser hur gärna de vill förstå
men de kan inte se utan att döma
Ingen vet, inte jag
 
Snart ska de åter stirra
be mig förklara
Någon jag själv inte kan
domen kommer på ofärdig grund
de har inget att stå på
Bara förutfattade meningar 

Känslan när man just har grinat sig sönder och samman till en film som slutade lyckligt. När ljuset tänds i biosalongen och alla börjar resa sig sitter man där svullen i ansiktet och röd som en tomat, men jag skäms inte ett dugg. Skratten från min underbara vän blandas med mina hulkande flämtningar och jag grinar en skvätt till när jag tänker på hur skrattretande jag troligen ser ut. Sådan är jag. Maria filmgrinaren! Allt från James Bond till Mamma Mia, nog kryper de fram alltid, de saltsvidande dropparna. Det blir som min fristad när bilderna flimrar över skärmen för då är det okej. Det enda jag blir är en person som lätt grinar åt filmer och det gör mig inte svag.
 
I övrigt strör jag mina tårar sparsamt, egentligen ganska ofrivilligt. Varje gång något känns svårt så vill jag inget hellre än att vända mig ut och in, slita sönder hela skalet och bara gråta just där och då men det är inte sån jag är. Eller rätta benämningen kanske är, har blivit. Jag är stark, och då är det inte okej att gråta. Tanken sitter rotad så pass djupt att den är svårt att frångå. Jag hatar hela "duktig flicka-syndromet" men ändå har jag, precis som många andra, fallit djupt i den gropen och slagit mig oroväckande hårt. När man är duktig så finns gråten inte som ett alternativ för man ska klara allt, så är det bara. Fast oavsett hur bra allt ska vara så vill man ibland bara släppa trycket och för mig så har filmerna blivit den lättnaden. Ingen vet varför, men där är det okej, för man tros grina över någon annan. Men mössan som karaktären har på sig symboliserar en saknad vän, tankarna flyger iväg och när de egna känslorna tar över gråter man inte längre över filmen. Associationer som ibland är helt bisarra men inbillade att på något sätt vara nödvändiga. Jag behöver få förlora mig i filmandets konst lite då och då för att få ventilera. Skapa distans och släppa taget, även om det är lite i smyg. Tomhetskänslan efteråt är befriande för stunden.
 
Man kan inte annat än le när man tar av ett plåster och möts av detta! Det var verkligen det jag behövde idag :')