“Vad är döden? Egentligen inget märkvärdigt. Jag har bara gått in i nästa rum. Jag är fortfarande jag och du är du. Vad vi var för varandra tidigare är vi fortfarande för varandra. Tilltala mig med mitt vanliga namn. Tala till mig på samma sätt som du alltid har gjort. Förändra inte din röst. Gör den inte extra högtidlig eller fylld av sorg. Skratta åt samma saker som vi brukade skratta åt. Låt mitt namn höra till vardagslivet, som det alltid har gjort. Uttala det i lätt ton utan spår av någon skugga. Livet är likadant som det alltid har varit. Dess betydelse har inte förändrats, det fortsätter oupphörligt. Varför skulle jag vara borta bara för att du inte kan se mig? Jag väntar på dig under en tid, någonstans mycket nära dig, alldeles runt hörnet. Var lugn allt är i sin ordning.”
 
"Och du, fina fina människa som kanske ser detta och fortfarande tror att det är något inom dig som ger en annan människa rätten att krossa dig. Du är så mycket bättre och varken mer eller mindre älskvärd än någon annan av oss och låt dig aldrig rannsakas av dig själv för vad någon annan får dig att tvivla på hos dig."
- Cimon Lundberg
Goodbyes are not forever.Goodbyes are not the end.They simply mean we miss you Until we meet again!

Skolan dödar motivationen

Försiktigt och sakta försvinner glöden och styrkan

de tar elevernas drivkraft

låser in den i små trånga boxar,

som de sedan tror de kan dela ut den mängd de vill

Men efter att den varit inspärrad,

har den förlorat sin verkan

Släkt det sisa

 

När, eller Om de inser vad de faktiskt gjort

sopas problemen under mattan

Ansikten som ser frågande och förnekande ut,

men bakom fasaden är det svart

De har gjort detta så länge att skulden inte finns kvar

Är inte längre medvetna om konsekvenserna av handlingar

för det som betyder är resultaten

 

Men ingen inser att de tar bort vår egen vilja,

saker som gör oss speciella

Det som tar lång tid att återuppbygga

Vi måste,

för man klarar inte pressen länge till,

Också för att vi inte klarar av oss själva annars

 

Bygget hinner aldrig bli färdigt

endast en skör, tillfällig hinna

Innan tusen vassa papper skär igenom,

uppgifter att utföra innan solen gått ner

Trycker oss längre ner,

bit för bit

Tills det enda som återstår är en krampande hand

med oklippta naglar

För egen tid existerar inte längre

den drunknade i alla måsten och krav,

spolades bort med alla förhoppningar och drömmar

 

Målet är tre stora bokstäver på ett papper

når vi dit tror de att allt är bra

De säger att det inte kan bli bättre

men vårt offrande,

allt det andra som fick lida

För tre ynka bokstävers skull

kommer i slutändan inte vara värt det

Att gå hem igen kändes tugnt. Jag önskade att den stunden kunde vara för evigt, när vi satt där alla tillsammans vid borden på herrgården, älskade musikalgäng <3

Aldrig någonsin hade jag drömt om att få vara med om en resa av detta slag. När jag i våras fick veta att jag kommit med så trodde jag först att någon skämtade med mig. Jag kunde ju inte vara med i en musikal, och sen också sjunga? Min audition hade mest varit på skoj, liksom en kul grej att vara med på bara för att se hur det gick till. Det var ju mycket folk där så jag hade absolut inga förhoppningar om att jag skulle komma med över huvud taget. Och det vill jag verkligen tacka Cia, Carina och Roland för, att jag fick chansen.

Att få spendera helgerna med alla fantastiska männinskor har varit helt underbart! Allt blev så mycket bättre än jag kunde drömma om. Jag har lärt känna massa nya personer som både inspirerat och hjälpt mig under resans gång. Men den person jag lärt känna bäst är nog mig själv. Min egen utveckling har varit det största med all det här. Men utan alla er hade det inte varit möjligt. Ni har stöttat, hjälp och ni har funnits där. Genom allt detta har jag upptäckt sidor inom mig själv som jag inte visste fanns och det har verkligen utvecklat mitt sätt att tänka.

För mig personligen så har det varje helg känns så jävla underbart. Inte bara nu under föreställningarna utan också innan när vi har övat. Man har verkligen fått komma som man vill, som den man är. Det har varit så underbart att slippa känna massa krav på att man ska se ut si, bete sig så. Allt har kännts så bra, så rätt. När hela veckan har varit ett helvetet så har man ändå kunnat gå från övningen och till och med kännt sig glad. Det har varit okej att att må dåligt, okej att känna sig nere. Ni ska bara veta hur många dåliga veckor ni räddat för mig, bara genom att vara där. Finnas till och vara lite som ett ljus i mörkret. Något man kan längta till, och på så sätt kämpa lite till så att man orkade med.

Även om det kändes tungt i söndags så var jag ändå enormt lycklig. Lycklig över att fått träffa er alla. Ni har fått mig att må så sjukt bra och det finns verkligen inte ord för hur tacksam jag är.
När jag gick hem i regnet efter avslutningsmiddagen så grät jag. Men inte av sorg utan av tacksamhet. Det är inte ofta jag gråter men ännu mer sällan pga lycka så ni ska känna er stolta. Stola över att ni är den ni är, att ni är betydelsefull för mig och för så många andra.
Jag kommer aldrig att glömma den underbara resa jag genomgått tillsammans med er.

TACK, för allt!

På köksbordet låg ett litet blått kuvert. Det var adresserat till alla i familjen
och eftersom ingen öppnat det än tog jag mig friheten att själv göra det.
När jag tog upp kortet ur brevet möttes jag av det bekanta ansiktet.
Tårarna började rinna ner för ansiktet och jag var tvungen att anstränga
mig ordentligt för att inte blöta ner kuvertet. Det var ett tackkort från
Bengts fru som tackade för all vår hjälp och stöttning vid och innan
minnesstunden…








 

 

 

 

 

 







Nu känns det verkligen, jag känner att han är död.
Han kommer aldrig mer visa mig de modellbåtar han har byggt,
aldrig mer kommer jag kunna se på honom och tänka hur bra
han och Barbro verkligen passar ihop.
Han är inte levande, han är borta, han är död…




Det känns så fel när jag går runt och är ledsen för att han inte finn längre
men jag kan inte hjälpa det. Bengt var ju min brors svärfar men det känns
som att han lika gärna kunde ha varit min morfar. Att tänka mig in i
Lenas situation känns helt overkligt. Att förlora sin pappa, någon man är
uppvuxen med och älskar. Det måste vara bland det värsta som finns…

 

Bengt blev inte många år äldre än vad pappa är nu och det gör mig orolig.
Jag vill inte att pappa ska dö ifrån mig. Jag vill att mina barn ska få en
underbar morfar som de kan leka med, som vi kan åka och hälsa på och
som älskar sina barnbarn lika mycket som han har älskat mig.

Det är faktiskt sällan jag säger det men jag är nog rädd.
Rädd för att min pappa ska försvinna, rädd för att bli lämnad
kvar och rädd för att livet inte alltid blir som man tänkt sig…